Att trampa runt i gränslandet

Nu sätter vi varandras hjärtan i brand och våra egna på spel.

Att vi alltid ska försvåra allting. Aldrig tala sanning trots att vi aldrig ljuger för varandra.

Jag vill säga att du är fin, att jag vill vara nära, jag vill lista mina krav. Istället säger jag ingenting, bara tittar på dig. För att förstå om du förstår.

Du vill säga till mig att jag får dig att känna, men du vill inte lova mig saker. Att du inte kommer vilja om jag kräver för mycket. Du garderar dig, vågar inte älska mig. Så du tittar bara oförstående tillbaka.

Vi vill inte förstå. Var finns det roliga i att lägga korten på bordet och tala klarspråk? Förväntan och oro går ju hand i hand när man träffar någon ny. Vi vill inte leva utstakat. Vi vill bara leva.

Och när vi vaknar sådär nära vet vi först inte vad vi ska säga. Vad kan vi säga? Att fråga dig om du sovit gott känns så slentrianmässigt och fel. Trots att jag verkligen undrar.

Så jag flyttar istället närmare och bara tittar. Ju längre ifrån dig jag är känslomässigt, desto närmare får min kropp vara. Så har vi bestämt.

Jag vill fråga tusen saker. Vill inte behöva lägga band på mig själv, bara fråga dig om dig. Men jag vill inte behöva svara på dina tusen frågor. Jag vet inte ens om du har frågor som du låter bli att ställa.

Vi har så många oskrivna regler trots att vi är så okomplicerade. Det är självklart vad vi gör, oklart vad vi är.

Jag vill ha dig närmast. Vill inte att det ska vara så självklart att hålla din hand att jag slutar tänka på hur det känns. När jag väl tar din hand under bussresor tidigt på morgonen. Vill inte finna mig själv gå runt och vara irriterad på dig för att din smutstvätt plötsligt angår mig, för att du dubbelbokar och för att du irriterar dig på mig.

Men ibland ligger jag och försöker komma ihåg hur man gör när man andas för att jag bara skulle vilja vara där du är. Vilja ha rätten att säga att jag vill vara där du är.

Jag står emot impulsen att berätta för dig att jag är vanvettigt förälskad i dig. Säger inte hur jag längtar och hur jag hatar att inte veta om du är min. Vågar inte berätta vad jag har för bild av dig. Det skulle ju bara leda till att den här illusionen vi har byggt, hela vår föreställning om att vi kan vara nära och samtidigt skydda oss från hjärtesorg, rasar samman. För det som tar en början får automatiskt ett slut längre fram.

Vi nöjer oss med att stå och hångla på startlinjen. Utan mål i sikte.

Om du aldrig får veta vilken kontroll du har, så tappar jag inte min självkontroll. Allt jag vill nu är att tycka om dig, göra dig lycklig, fråga om du sovit gott. Vara din, gränslöst. Men vi vet båda två att gränsen går där någonstans mellan lakanen, så jag väljer att flytta lite närmre och hålla tyst, för då kommer du vara min lite längre.

Ljuger för mig själv för att kunna vara ärlig mot dig.

Keep your head up, keep your heart strong

Som en varm kopp te. Så tänker jag på kärlek. Dricker man för tidigt bränns det ända ner i halsen. Ända in i hjärteroten.

Ju äldre jag blir, desto svårare tycks det även bli att slänga sig vind för våg. Bära hjärtat på armen och säga ”hej, här är jag. Såra mig långsamt.” Det är en universal sanning. Bagaget blir bara tyngre med åren. Och jag gömmer mig bakom en stolthet jag egentligen skäms över.

Jag letar efter fel på dig. Letar efter anledningar att ångra mig. Anledningar att rädda mig själv. Eftersom jag redan vet hur svårt det där med tillit är.

Smörjer in mig med sanningar och osanningar för att undvika exponering. Så att hjärtat inte stannar när blixten slår ner. Säger någonting snällt för tidigt och håller inne med någonting mindre värt. Frågar för att slippa svara. Vet ju faktiskt ingenting.

Men bygger ändå upp mina förhoppningar i ett hemligt rum långt, långt inne när du, den potentiellt fantastiska personen som är du, verkar passa mina fantasier. En liten stund låter jag mig själv glömma att jag förbereder mig på besvikelse. Förhoppningar växer som när man blåser upp en ballong. För varje komplimang, varje leende, varje stöt, inhaleras ny luft och ballongen växer. Ju större den blir, desto modigare blir jag. Desto öppnare blir jag.

Jag försöker smyga mig på dig, ge och ta så lite som möjligt i taget för att inte dricka teet för varmt. Försöker hitta balansen mellan stolthet och hopp. Och du verkar göra exakt samma sak.

Det synliga först; ”här är ett ärr från när jag ramlade av cykeln.”

Till det som är svårare att se; ”ett tag visste jag inte vad jag levde för.”

Sanningar och osanningar.

Vi lever på existensminimum av den andra för att våga berätta våra hemligheter, senare, om ett långt tag, när tiden är inne. Tar vara på oväsentligheter som att det ska vara en skvätt mjölk i kaffet och hur nyckelbenen känns.

Jag går på äggskal runt dig och försöker dölja hur hjärtat slår lite snabbare varje gång. Jag vet precis vad jag inte får fråga, trots att du aldrig sagt det rakt ut. Väntar på att du ska erbjuda mig dig. Jag har lekt den här leken förut. Den handlar om subtila små signaler som du tror att jag inte ser, du kanske tror att jag inte tittar tillräckligt noga.

Vi vet våra skäl för vår tillförsikt. Ingenting fint är fint för alltid. Ju högre upp vi klättrar, desto ondare gör sedan fallet. Vi borde inte locka varandra i fördärvet. Men hur lätt är det att låta bli när allt jag vill är att säga hur fint det känns med dina armar runt mig. Sörplar försiktigt på teet och säger det ändå, fast jag inte borde. Mer för din skull än för min egen. För att försöka locka dig att stanna lite längre. Fast jag låter bli att säga att min hjärta slår fort nu; Gud förbjude att du ska förstå vilken makt du sitter på. Stoltheten vinner över ödmjukheten.

Det är så vi leker. Så vi använder varandra. Tills ballongen förr eller senare smäller. Inte för att för många förhoppningar blåst in, utan för att någon av oss sticker hål på den.

Jag har varit med förut och vet vikten av att dölja besvikelsen. Jag kan påstå att jag är cyniker, att jag är realist och därför visste vad som komma skulle. Att jag lyckats skydda mig från en liten törn i hjärtat. Gör allt för att förneka att jag, den där lilla stunden, var naiv nog att tro att det skulle kunna vara enkelt.

Att spela oberörd till varje pris, är det sista kortet kvar på hand. Att hitta något positivt i att du såg på mig negativt. Jag låtsas att det inte bekommer mig att jag inte bekommer dig. Att jag inte alls tänkte på allt som jag, med lite tur och lite skicklighet, kanske hade fått säga till dig. Att jag inte inte alls tänkte på sådant som jag kanske ville få höra dig säga.

Försöker förminska dig, hitta fel. Försöker tänka att jag inte får bli ledsen, för hur stora förhoppningar kunde rymmas i en så liten ballong? Det svåraste med tillit är när ens stolthet tar över och ställer sig i vägen. När den blir en mur av ömsesidig tystnad.

Sanningar och osanningar.

Sanning: du slog hål på oss för tidigt.

Osanning: jag hade inte börjat hoppas än.

Bortom Alperna och tillbaka

Tänker på att låna hans stickade tröjor, i en lägenhet som badar i sensommarljus. Tänker på omfamningar och ögonblick att dela utan ord. Saker att berätta ohejdat för varandra om då, nu och sedan.

Tänker på innan och efter det då blivit vi. Om en annan säkerhet kontra andra tvivel. Om tjafs och tystnad och en medvetenhet om att man vill nu, men kanske inte för evigt. Om rädsla för att inte bli bekräftad men att chansa ändå och vakna i en famn.

Att vi kanske kan få upptäcka att att den andras goda sidor och brister passar som hand i handske. Att tidigare snedsteg inte alls behöver upprepas, att samma strider inte behöver stridas och att vi vet att det är bättre att fråga än att anta. Att gå ut på stan och hitta spontanpresenter för en spottstyver.

Att få ökad puls av sena telefonsamtal. Att genom en ölandedräkt få förklarat för sig hur svårt det är att förklara. Att laga mat tillsammans och koka pastan för länge eftersom vi inte kan få nog. Att vara harmlöst komplicerad för att se den andra visa sig sårbar först.

Att våga ge på riktigt, trots osynliga ärr och sorger. Att göra planer och bryta löften. Försonas.

Träffa den närmaste kretsen. Långsamt bli det enda som på riktigt räknas. Att utan ord berätta att ingen annan får det att kännas likadant. Plötsligt ha samma våglängd, samma puls, samma tysta förhoppningar.

Att lista krav med en gnagande oro men bemötas med en puss och ett ja. Stanna i sängen hela dagen för ingenting är lika underhållande. Att känna att kärlek faktiskt finns och sitter mittemot på tunnelbanan.

Fira viktiga datum med extravaganta oviktigheter. Hitta anledningar i allt. Och när natten blir till dag igen viska det som ingen annan vet; drömmar och mardrömmar.

Att till slut se sig bli lämnad utan att känna någon sorg, eftersom vi redan lärt oss att ingenting varar för alltid.

Ljudet av hans hjärta som sprack

”Jag älskar inte dig.”

Och han kunde höra ljudet av hans hjärta som sprack. Hon också. Hon såg ner i marken och skrapade med skon i gruset, som om hon ville verka ångerfull men egentligen bara undrade hur länge hon behövde sitta där innan det var okej att resa sig och gå. Hon tänkte inte vända sig om.

Helst av allt ville han att hon skulle gå. Resa sig, stamma någon form av hejdå och sedan inte vända sig om, han heller. Han kände hur han föll, rakt nedåt och ingenstans fanns någonting att greppa, ingenting som dämpade hans fall. Han såg rakt framför sig och undrade hur länge hon skulle känna sig tvungen att sitta kvar så att han kunde släppa fram smärtan, den obeskrivliga värken av hans hjärta som i bitar rasade genom hela kroppen. Och det fanns inget slut.

De satt där. På bänken i allén. På platsen där de träffats för inte alls länge sedan. De satt tysta, undvek den andras blick. Han försökte harkla sig. Ett par gånger, för att se efter om rösten var stadig nog att ge henne tillåtelse att gå därifrån. Till sist reste hon sig. ”Jag måste gå hem nu”, sa hon. ”Klarar du dig?” Frågan gjorde honom rasande, samtidigt som det tröstade lite att hon var lika medveten som han om hur sårad hon gjort honom. Hur hon bara någon timme tidigare krossat hans hjärta och tillvaro, åsamkat honom någonting som ingen annan tidigare lyckats med.

Hon gick. Utan att se sig om. Rättade till väskremmen på axeln men hon vände sig inte om. Han hade hoppats att hon skulle göra det. Han satt kvar på bänken, ovetandes om hur mycket tid som passerade. Tid fanns inte längre, inte ens den kyliga nattluften fanns. Men när klockan slagit så pass mycket att bänken istället ockuperades av de alkisar han aktat sig noga för under sina barndomsår, reste han sig till sist. Han kände sig bortdomnad och började med tom blick gå hemåt.

Han behövde inte tänka. Han kunde inte. Hennes ord ekade i hans huvud; ”du är den underbaraste av alla, den finaste människa jag träffat… men… jag älskar inte dig.” Han hade egentligen anat det. Han hade valt att inte se det men nu var det uppenbart. Och det gick upp för honom att hon inte menat ett enda ord. Insikten fick det att rasa ytterligare inombords.

När han klev in genom ytterdörren gick luften ur honom. ”Hon älskar inte mig”, tänkte han. Det kändes som om hans hjärta var omslutet av en gigantisk hand som slöt sig, hårdare och hårdare. Det var svårt att andas och paralyserad av hennes ord som plågade honom lite mer varje gång han upprepade dem. Han gjorde det inte med flit, men det gick inte att sluta.

Hela natten låg han tyst och stirrade upp i taket. Kunde inte tänka en klar tanke och han torkade bort varje envis tår som lämnade de yttre ögonvrårna. Han ville berätta för någon. Beskriva hur det kändes och höra någon säga ”sådär är det för alla, det kommer bli bättre sen. Det kommer sluta göra ont”. Han hade ingen att ringa, ingen att vända sig till för tröstande ord som han egentligen visste inte skulle hjälpa. Ingenting skulle hjälpa. Det gjorde bara ont.

”Jag dög inte. Jag var inte bra nog åt henne. Varför hoppades jag ens? Jag försökte verkligen. Varför dög inte jag? Vad gjorde jag för fel?”

Han ville bara höra att allt skulle bli bra igen. Men det fanns ingen där.

Framåt småtimmarna, när solen börjat gå upp somnade han, utmattad av sitt tunga, trasiga hjärta. När han vaknade kändes det som en enorm kraftansträngning att stiga upp, som om han bar en tyngd på sina beniga axlar som snart skulle krossa honom.

Han kände ingen aptit på flera dagar. Ingen förstod vad som hänt. Han kände sig ensam. Vad hade han gjort för fel?

Det blev inte bättre, han hade hoppats att det skulle göra mindre om ju mer tid som gick. Han försökte verkligen låtsas som om han inte vadade omkring i sin egen hjärtesorg, inte visa att han hade föll ner från ett stup en vecka tidigare. Han föll fortfarande, det kändes som om det inte fanns något slut, någon landning.

Han drog med polarna ut på fester, skrattade åt alla torra skämt, drack den billiga ölen som om det inte fanns någon morgondag. Och andra flickor kom fram, hälsade, luktade gott men han såg inte deras ansikten. Han såg rakt igenom dem och påmindes gång på gång av hans bultande hjärta som inte längre satt ihop. Ingen annan skulle någonsin duga ändå.

Sedan dök hon upp. På en annan pojkes arm. De hälsade, hon gav honom en kram, halvt av medlidande och halvt av saknad. Åtminstone hoppades han det. Han gick därifrån. Ut i den kalla natten, hans uppgivna suck bildade vit ånga framför ansiktet. Han ignorerade undrande sms om vart han tagit vägen medan han lät fötterna gå som de ville. Plötsligt stod han vid deras bänk. Han sparkade på den. Han var arg; arg på henne och arg på sig själv och framför allt, arg på den andra jäveln som med sitt nöjda ansiktsuttryck dykt upp med henne på armen.

En vecka till gick han runt med sitt likgiltiga skådespel. Tänkte på henne istället för läxorna. Tänkte på henne istället för kommande helg. Och tiden gick så. Varje morgon var en koffeinkrävande inre kamp för att ens få t-shirten över huvudet. Han trodde aldrig att det skulle ta slut, känslan av att all luft pressades ur lungorna varje gång han gick från vertikal till lodrät position. Likaså, varje gång han i slutet av dagen la sig ner och andades ut, kände han de värkande slagen från vänster sida av bröstet. Hjärtat slog i alla fall fortfarande.

Han hade tappat räkningen på hur lång tid som hade gått. Snön hade i alla fall kommit sedan dess. Nu hade den nästan smällt. En fredagsmorgon vaknade han och kände ingenting. Bröstkorgen pressades inte ner mot madrassen och han hade lungorna fulla med luft. Ett fatalt leende skymtades i hans bleka ansikte när han satte sig upp. Ingenting gjorde ont. ”Jag älskar inte dig”, ekade hennes ord men ingenting gjorde ont.

Du är inte bara någon att skrika på

Nej, det är inte ditt fel att världen utanför ytterdörren är fördärvad. Nej, det är inte ditt fel att allting bara gick fel till slut. Jag vet. Jag bad om så lite. Jag bad ju inte om någonting, minns du? Jag ser hur du tröttnar. Jag skriker igen. Någonting slocknar i din blick och jag vet att du inte orkar säga emot. Du orkar inte ens stanna kvar. Nej, snälla, gå inte. Förlåt.

Du smäller igen dörren. Jag står kvar och försöker komma ihåg hur man andas, det borde ju faktiskt vara automatiskt men plötsligt kan jag inte. Du smällde igen dörren igen, vart går du då? Paniken växer, kommer du tillbaka? Jag vill gråta men jag vill inte gråta. Jag vill springa efter men jag vill stå still. Jag vill vänta på att du öppnar dörren och stiger in igen men jag vill ta mitt och gå.

Varför gör vi allting alldeles för svårt? Och vart är du på väg nu? Du går kanske till någon som inte skriker, gråter och beskyller dig för alla de där stora sakerna som du faktiskt inte kan påverka. Någon som listar sina krav, så att du ska kunna veta. Veta vad hon vill ha av dig. Jag håller ju bara käften och vill tro att du redan vet. Jag håller ju käften och blir besviken när du ytterligare en gång inte lyckats läsa mina tankar. Tycker du mer om henne? Eller vill du helst att det ska vara jag, att jag ska vara så?

Jag är trött. Jag är trött på att se mig själv där nere på marken. Jag ligger på mage och försöker bygga upp korthuset som ska föreställa mitt liv. Armarna blir tyngre ju högre huset blir och till slut rasar det. Och du kliver in så att jag kan beskylla dig för att ha blåst på mig. På mitt liv. Som om det är ditt fel att jag är oförmögen att göra någonting av mig själv. Som om du står för varje besvikelse jag utsatts för. Jag gråter och häver ur mig hinkvis med ord som jag inte menar. Som jag inte vill att du ska höra. Jag säger att du inte älskar mig. Att du aldrig finns där. Och att du skulle tycka att ditt liv var bättre om jag inte fanns.

Du står alltid bara där. Och tar emot. Och går. Jag är trasig, emotionell, distanserad, behövande, beroende, hjälplös, kontemplativ, uppbrusande, försiktig, hängiven, elak. Jag är allt som jag säger att du är. Och jag tänker att du antagligen är lika resignerad som jag. Att du stannar kvar hos mig för att du känner dig värdelös. Jag gör ju det. Hur ska jag kunna tolka dig annorlunda? Du vill aldrig behöva mig. Du vill aldrig stå och skrika på mig medan du vrålar inuti ditt eget huvud att jag borde fatta att du gör allt för en kram. Lite ömhet. Lite tröst. Allt sådant som jag är villig att ge. Så länge jag också får.

Du kommer tillbaka igen. Det vet jag men jag vågar ändå inte hoppas. Och vi är tysta ett tag innan vi somnar lagom nära och inte säger någonting om att det är försvarsmekanismer, att det inte betyder någonting och att allting kommer bli bättre bara det blir varmare ute. Ingenting vi säger är lögn. Och ändå talar vi aldrig sanning.

Vi kanske är sådana där som håller ihop för barnens skull. Men vi har ju inte ens barn. Vi är ingenting för varandra, jag litar inte på dig, du vill inte ha mig. Eller vill du? Hoppas du att jag vill? Lever vi med varandra, på hoppet? Kanske står vi ut för att vi är naiva nog att tro att om vi håller ut länge nog kommer den ena av oss säga hur det egentligen står till. Någon av oss kanske är först med att säga sanningen.

Kanske ska det vara jag? Om det finns en möjlighet för oss att vara lyckliga tillsammans, bara någon av oss talar sanningen, så kan det få vara jag. Jag kan säga vad jag vill ha, jag kan lista mina krav. Och du kan säga vad du vill, jag kommer lyssna. Jag kommer tro på dig när du säger att du älskar mig. Så länge du säger det till mig.

Så jag sitter och väntar. För jag vet nu. Jag vet vad jag vill att vi ska vara. Lyckliga. Och jag ska inte skrika mer. jag kan ge mig själv till dig om du vill. Vi kan lita på varandra. Var är du? Varför kommer du aldrig tillbaka igen? Det är ju redan mörkt. Och jag har städat och lagat mat som jag har för mig att du gillar. Jag väntar ju. Var är du? Det där hoppet vi levt med brinner nu. Jag vill bara ha dig här igen så allting bra till slut. Vi kanske till och med kan skratta åt allting. Lära oss allting på nytt. Bygga ett korthus tillsammans.

Mobilen plingar. För att du talar om att du inte kommer tillbaka igen.

I lived in a city sorrow built

Och sedan kom ännu en höst. Kall luft som gjorde det ännu svårare att andas. Han såg hur allting i ett sakta mak dog. Löven som tagit en sorgsen nyans och som singlade ner mot marken i ljuset från en gatlyckta när han kom hem om kvällarna. För varje gång han försökte hålla sig kvar i en rimlig verklighet blev det allt svårare.

Han var trött, hans kropp var trött. Trött på att spela teater, trött på att le, skratta, skämta, hålla uppe en fasad medan insidan av hans kropp blödde, rasade, skrek. Skrek i extrem smärta och panik som ensamhet leder till. Det hårda skalet och skådespelet var en slags tortyr. Ju ondare det gjorde på vänstra sidan av hans bröst, ju mer det brann inuti honom varje gång han slog upp ögonen för att återigen inse att hon inte var där, desto högre skrattade han i andras sällskap, desto bredare log han mot bekanta och främlingar.

Och alla frågade om han mådde bra. Ögonen svartnade för en sekund och i tanken skrek han att det var väl jävligt solklart att det inte var som det skulle, hur skulle han kunna må bra med den meteorstora sorg han var tvungen att bära på alla timmar av alla dagar!? Klart som blanka fan att han inte var okej, hon var ju inte längre kvar hos honom!, innan han log matt och med vänlig ton svarade att allting var så bra det kunde vara och att han bara var lite trött.

”Jag kan inte leva”, tänkte han en morgon när de mörklila ringarna under ögonen hade börjat skifta mot svart.

Han såg sig om i lägenheten som han inte längre brydde sig om. Några av hennes saker fanns fortfarande kvar, han visste inte ens hur lång det som gått sedan hon suttit vid köksbordet, där vid fönstret och läst. Hur han brukat titta på henne i smyg när han stått vid diskbänken och sett hur hennes ansikte spelade i takt med känslan i texten. Om kapitlet var sorgligt kunde han se det på hennes mungipor. Munnen var helt avslappnad men precis innan läppen blev till kind vred den sig i en liten skåra av medlidande. Det var diskret, som en skugga. Han såg den bara för att han tittade. Hon såg alltid ut så när hon led med någon annan. Om hon led själv var käken spänd och hennes ögon fyllda av sorg. Hon tyckte aldrig synd om sig själv.

Han såg åter på sin spegelbild. På det vrak som präglats av för lite sömn, för lite kärlek, för mycket självhat, för mycket saknad. Nu var det han som led och han tyckte synd om sig själv. ”Det finns ingenting kvar.”

Han var utled på att försöka fylla hålet hon grävt upp med mörka nätter och falska skratt. De hade ju träffats en höst precis lik den som nu bultade på dörren. Han visste inte hur han skulle orka. Hon fanns överallt. ”Det blev ju så när man växer ihop med någon annan”, tänkte han, ”att varje trafikljus blir mer än vad det egentligen är”. Varje gatsten blev en plats där någonting övernaturligt hänt för att hon satt sin fot där exakt samtidigt som han. Nu såg han på sina ensamma fötter och försökte minnas varje ord hon någonsin sagt.

De hade träffats en höst och de hade skiljts åt en höst. Han mindes telefonsamtalet som starkast vid den här tiden på året. Han hade varit arg under så lång tid för att sedan känna ilskan ersättas av sorg och ensamhet och den självdestruktiva tanken på vad han hade kunnat göra annorlunda. Allting hade varit så bra. Han hade vaknat lycklig och sett hennes lockar på kudden. Hjärtat slog inte ens i bröstet på honom, det bultade.

Kanske om han hade stigit upp och kokat kaffe, dragit ut på morgonens dis och föreställning om att det inte fanns någonting förutom vitt ljus utanför ytterdörren. Om han väckt henne senare än vanligt med kaffe och müsli. Om han hade legat kvar i sängen och sett på medan hon bytte kläder fem gånger, för att sedan själv klä på sig och gå ut genom dörren tillsammans med henne. Hålla handen. Göra någonting övernaturligt av varje gatsten. Då hade han kanske inte behövt komma hem till en tom lägenhet. För att sedan höra telefonen ringa.

Han mindes deras sista samtal. Hon hade vaknat precis innan han gjort sig i ordning för att gå. Med täcket kring kroppen hade hon kommit fram till dörren för att säga hejdå. Hon hade sträckt ut armarna för att rätta till slipsen och täcket föll till golvet. Han hade slagit sina armar runt hennes kropp och mumlat i hennes rufsiga hår att han helst ville stanna kvar i sängen med henne. Hon hade skrattat och pussat honom till hejdå. ”Vi ses ikväll”, var det sista han sa innan dörren stängdes.

Dagen nalkades. Dagen då han steg upp, såg lägenheten han inte hade brytt sig om på så lång tid, tog sin varma jacka och gick ut för att glömma när allt han egentligen gjorde var att komma ihåg. Han tvingade sig själv att ta vänster utanför porten. Hjärnan skrek nej men hjärtat ville plågas. Solen var just på väg upp men dimman hade inte lättat ännu. Ju längre hemifrån han kom desto fler tårar tycktes trycka bakom ögonlocken. Han blinkade och kunde inte längre hålla tillbaka dem.

Till slut kom han nästan fram till hennes arbetsplats. Hoppades att ingen skulle känna igen honom. Han ville inte prata med någon. Gick ett par kvarter längre in. Tills han fick syn på korsningen. Han kunde se henne framför sig. Hur hon väntade på grönt ljus och tittade på armbandsuret, som hon alltid gjorde när hon behövde stanna vid övergångsställen. Hur det redan var för sent när hon lyfte blicken igen och bara hann se bilen komma mot henne.

Tårarna strömmade nu. Han var tvungen att sätta sig ner. Han tänkte på allt han borde ha gjort annorlunda. Allting han borde ha sagt. På ringen som legat gömd i sockerkaret. Han undrade om det gått snabbt. Om hon hade haft ont. Vad hennes sista tanke var. Han mindes telefonsamtalet. Hennes mamma. Han mindes varje plågsam sekund sedan det telefonsamtalet men tiden med henne kändes som blott en dag. Alldeles för avlägsen. Han ville inte gå vidare. Han ville minnas allt men han ville glömma. Han levde inte. Han kunde se sig själv framför sig. Kinderna rosades när han var ute i kyla men hela hans insida var ett mörker.

Ända tills dagen blev till kväll satt han där och tittade på gathörnet där hennes liv tagit slut. Där hans liv tagit slut. Han kände inte kylan som för länge sedan letat sig in under jackan och som fått hans puls att sakta ner. Han kände ingenting.

Han visste inte vad klockan var när han till slut reste sig och började gå. Tillbaka åt samma håll som han kommit. Så fort han rörde på sig kände han hur sorgen och saknaden rörde sig med blodet i hans ådror. Ännu hade han inte vant sig. Han hade inga tårar kvar och huvudet kändes viktlöst.

Gatan var dåligt belyst. Han hade inga reflexer. Halvvägs över vägen träffades han av strålkastarljus. Han såg en bil komma emot honom. Det fanns tid att skynda, komma undan. ”Jag vill inte mer.”

Så han stod där. Mindes henne och alla hennes rörelser. Kände henne hos sig. Såg bilen komma närmare. Han var inte arg längre. Han kände inte sorgen. Hjärtat pumpade bara blod. Och sedan var det över.