onsdag 12 oktober 2011

Keep your head up, keep your heart strong

Som en varm kopp te. Så tänker jag på kärlek. Dricker man för tidigt bränns det ända ner i halsen. Ända in i hjärteroten.

Ju äldre jag blir, desto svårare tycks det även bli att slänga sig vind för våg. Bära hjärtat på armen och säga ”hej, här är jag. Såra mig långsamt.” Det är en universal sanning. Bagaget blir bara tyngre med åren. Och jag gömmer mig bakom en stolthet jag egentligen skäms över.

Jag letar efter fel på dig. Letar efter anledningar att ångra mig. Anledningar att rädda mig själv. Eftersom jag redan vet hur svårt det där med tillit är.

Smörjer in mig med sanningar och osanningar för att undvika exponering. Så att hjärtat inte stannar när blixten slår ner. Säger någonting snällt för tidigt och håller inne med någonting mindre värt. Frågar för att slippa svara. Vet ju faktiskt ingenting.

Men bygger ändå upp mina förhoppningar i ett hemligt rum långt, långt inne när du, den potentiellt fantastiska personen som är du, verkar passa mina fantasier. En liten stund låter jag mig själv glömma att jag förbereder mig på besvikelse. Förhoppningar växer som när man blåser upp en ballong. För varje komplimang, varje leende, varje stöt, inhaleras ny luft och ballongen växer. Ju större den blir, desto modigare blir jag. Desto öppnare blir jag.

Jag försöker smyga mig på dig, ge och ta så lite som möjligt i taget för att inte dricka teet för varmt. Försöker hitta balansen mellan stolthet och hopp. Och du verkar göra exakt samma sak.

Det synliga först; ”här är ett ärr från när jag ramlade av cykeln.”

Till det som är svårare att se; ”ett tag visste jag inte vad jag levde för.”

Sanningar och osanningar.

Vi lever på existensminimum av den andra för att våga berätta våra hemligheter, senare, om ett långt tag, när tiden är inne. Tar vara på oväsentligheter som att det ska vara en skvätt mjölk i kaffet och hur nyckelbenen känns.

Jag går på äggskal runt dig och försöker dölja hur hjärtat slår lite snabbare varje gång. Jag vet precis vad jag inte får fråga, trots att du aldrig sagt det rakt ut. Väntar på att du ska erbjuda mig dig. Jag har lekt den här leken förut. Den handlar om subtila små signaler som du tror att jag inte ser, du kanske tror att jag inte tittar tillräckligt noga.

Vi vet våra skäl för vår tillförsikt. Ingenting fint är fint för alltid. Ju högre upp vi klättrar, desto ondare gör sedan fallet. Vi borde inte locka varandra i fördärvet. Men hur lätt är det att låta bli när allt jag vill är att säga hur fint det känns med dina armar runt mig. Sörplar försiktigt på teet och säger det ändå, fast jag inte borde. Mer för din skull än för min egen. För att försöka locka dig att stanna lite längre. Fast jag låter bli att säga att min hjärta slår fort nu; Gud förbjude att du ska förstå vilken makt du sitter på. Stoltheten vinner över ödmjukheten.

Det är så vi leker. Så vi använder varandra. Tills ballongen förr eller senare smäller. Inte för att för många förhoppningar blåst in, utan för att någon av oss sticker hål på den.

Jag har varit med förut och vet vikten av att dölja besvikelsen. Jag kan påstå att jag är cyniker, att jag är realist och därför visste vad som komma skulle. Att jag lyckats skydda mig från en liten törn i hjärtat. Gör allt för att förneka att jag, den där lilla stunden, var naiv nog att tro att det skulle kunna vara enkelt.

Att spela oberörd till varje pris, är det sista kortet kvar på hand. Att hitta något positivt i att du såg på mig negativt. Jag låtsas att det inte bekommer mig att jag inte bekommer dig. Att jag inte alls tänkte på allt som jag, med lite tur och lite skicklighet, kanske hade fått säga till dig. Att jag inte inte alls tänkte på sådant som jag kanske ville få höra dig säga.

Försöker förminska dig, hitta fel. Försöker tänka att jag inte får bli ledsen, för hur stora förhoppningar kunde rymmas i en så liten ballong? Det svåraste med tillit är när ens stolthet tar över och ställer sig i vägen. När den blir en mur av ömsesidig tystnad.

Sanningar och osanningar.

Sanning: du slog hål på oss för tidigt.

Osanning: jag hade inte börjat hoppas än.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar