Om att stå på Rådmansgatan och inte veta vad hjärtat vill.

Det är våra händer som är problemet. Det är de som smeker lätt över en kind och en arm eller smäller igen dörrar hårt, hårt, hårt.

Det är våra munnar som är problemet. Och vår förmåga att tala. Det är de som kysser fjäderlätt och hårt när vi vill och det är de som yttrar hårda ord som får ett hjärta att pumpa ut sorg i resten av våra 100 biljoner celler.

Det är kontroversen mellan våra hjärtan och hjärnor som är problemet. När hjärtat säger ja, ja, ja fast hjärnan säger nej. När vänsterbenet säger nej, nej, nej men högerbenet säger ja.

Och hjärtat vet. Vet vad som är rätt och förnuftigt men vi blir själviska. Våra hjärtan blir själviska. Vill, vill trots att det inte bör. Och ska, ska trots att gärningen inte finns. Eftersom psykisk smärta bara existerar i tolv minuter och resten är självförvållat. Som ett alldeles eget straff i en alldeles egen ensamhet för ett alldeles fel beslut. När vi väl har börjat kan vi inte sluta. Så visst har vi skäl att vara försiktiga, nogsamma.

Och vi blir stående på Rådmansgatan och vet inte riktigt vart vi ska gå med våra sorgliga, ensamma liv.

Jag gråter inuti. Tårar längs min ryggrad. Hela jag rasar, men det syns inte utanpå. Jag faller ihop utan dig, alla känslor rinner som nedför ett vattenfall av tårar och tar alla organ med sig. Jag är bara ett skal nu. Akta, jag har blivit ömtålig.

Jag vill inte gå någonstans. Jag står hellre här och känner hur jag inte längre vill andas. Känner bara hur hjärtat slår ett fåtal slag och bälgar ut känslor till resten av min kalla kropp. Men du får tiden att stanna och sorgen att skynda långsamt. När du är med vågar jag ta ett varsamt andetag. Du är luft. Hjälp mig andas.

Vart är det meningen att jag stoppa alla de här? Alla känslor som sitter där i segelklaffarna? De som förorenar mitt blod med vemod. Jag orkar inte stå här och dö, jag orkar inte längre stå här och leva.

Vi har vinter i våra hjärtan. Och nya leverfläckar men samma allergier och jag tycker fortfarande bäst om våren medan du alltid varit en sommarperson. Vi har nya kläder, men smakar fortfarande likadant. Vi är annorlunda men desamma. Det var länge sen du var så nära, som under mitt skinn, men du är ändå ingen främling.

Det är vi som är problemet. Och vår oförmåga att bestämma oss. Men det är ensamheten som är alternativet och det är ju åtminstone mindre kallt när man är två. Vi är så nära räddning nu. Snälla, släpp in mig igen, jag fryser. Stockholm blir så kallt på vintern. Det var svårt att se dig gå. Du smög ju inte precis, jag vet att du saknar. Jag vill att vi ska sakna. Kan vi stå stilla ett litet tag? Och andas kall vinterluft tillsammans?

”Jag tror att jag vill att du ska såra mig”, säger du. ”Jag tror att vi ska vara du och jag.”

Vi går från Rådmansgatan hand i hand och vet precis vad hjärtat vill.

Trasiga hjärtan och lastbilskatastrofer

Ibland tänker jag på sådana där bromsbanor som finns i alperna. längs med motorvägen i branta sluttningar finns det grusbanor så att lastbilar på flera ton ska kunna rädda sig själva och andra ifall det går så snabbt att man tappar kontrollen. Då är det bara att svänga upp på en sådan och bromsa, stanna, chilla galet utav bara helvete.

Sen kan man andas. Andas ut och in och veta att man just gjort sig själv och andra en tjänst.

Kärlek borde vara som en sådan där bromsbana. Det är nästan som en sådan ibland. Man rusar ner för backen med alldeles för tung last av farligt, explosiva ämnen såsom Förflutet, Melankoli och Hoppfullhet. Bekräftelsebehov, Rädsla, Tillgivenhet... Oavsett om man vill eller inte. Går det för snabbt nedåt borde man ha sådana där bromsbanor, en chans att stå stilla, tagga ner, chilla galet.

Hjärtat dunkar i farlig takt på vägen ner och man tappar nästan huvudet av känslosvall och yrsel. "åhnej, nu slår jag nästan kullerbytta ner istället!" Och den där lastbilen porträtterar den stora klumpen i magen, halsen, hjärtat som dyker upp när man lånar ut någonting fint och får tillbaka det trasigt.

Och just när man tror att det är kört, "okej, nu är det kört, nu krockar jag med någonting eller så ramlar jag ner för berget, nu gör det ont, nu har han lämnat i alla fall", då dyker bromsbanan upp. Räddningen. Jag väjer, svänger, kastar mig åt höger och ställer mig på bromsen. Och stannar. Bakom mig susar personbilar upp och ner som om ingenting har hänt. Vad vet de om fara och smärta och kärlek och bromsspår?

I lastutrymmet på bilen slutar det Förflutna och det onda bagaget att skaka och allt blir tyst. Det är nu man lägger sig under ett täcke med mönstrade lakan och dör lite grann till sorgsna låtar. Eller låtar där de får varandra i slutet. Och annat äckligt.

Kärlek är precis som en bromsbana i alperna. Man kämpar med tung last upp till toppen, kikar lite på utsikten genom vindrutan som då är täckt med döda flugor och annat med hjärnor stora som senapsfrön och obefintlig hjärnkapacitet. Man åker vidare. Nedåt. Det går snabbare och snabbare. Hisnande snabbt.

Kärlek gör en alltid ledsen i slutändan. Oavsett om man kör in på en bromsbana eller fortsätter ända ner i högsta fart. I den vår romantiska värld är vi alla lastbilsförare.

Pojkar är dumma

Varje gång hjärtat slår lite hårdare, lite snabbare, är det som om det aldrig hänt förr. Varje gång man faller för någon känns alltid som den första. Det är nytt, det är pirrigt, det är förväntan och förhoppning. Det är lycka, det är glädje, det är kyssar som aldrig riktigt känns nöjaktiga. Varje dag är av solsken, varje busschaufför möts av ett leende och en frånvarande blick.

Förhoppning vid varje samtal, varje sms, en längtan som varar tills den ersätts av saknad.

Varje gång man faller känns det som om det vore den första. Som om hjärtat aldrig slagit snabbare för någon annan, som om den där längtan är ny och främmande. Men landningen gör alltid lika ont. Den känslan glömmer man också. Trots att det egentligen är exakt samma. Han kom, han såg och han gick, samma väg som han kom.

Förväntan ersätts med ihålighet och förhoppning med hopplöshet. De där fjärilarna i magen klättrar uppåt och bildar en klump i halsen, hjärtat slår likgiltig varje slag i samma takt. Längtan blir till vemod och leende till tårar.

Såren läker. Innan de rivs upp igen.

Det hjälper inte hur många gånger det känns, naivt nog tränger kärleken sig på ännu en gång, eller är det vi som söker efter den igen och igen och igen? Vad händer om vi slutar leta? Om vi stänger in oss i vår egen cynism kanske lycka infinner sig ändå, man kan vara hel utan alla bitar på plats.

Men det går inte. För det smyger sig på. Viljan och längtan efter att fläta ihop både fingrar och ben med någon annan innan man somnar tätt, tätt intill. Och när det väl infinner sig, kanske det kommer vara värt tårarna, otillräckligheten och rådvillheten. Det kanske är värt alla dumma pojkar en dag. Det kanske till och med är värt väntan.

Cirkuspojken känner sig melankolisk

När det gäller den simpla frågan angående förhållanden tycks jag ha förvandlats till en sann cyniker. Jag gissar att man når en gräns då det naiva omdömet helt enkelt brister och ersätts av det osäkra, som i slutändan gömmer sig för att slippa möta verkligheten. För i grund och botten vill jag ju tro på kärlek och jag vill tro att det kommer att finnas någon som faller samtidigt som jag gör det. Det måste ju vara en fråga om tajming snarare än höga krav? Jag vill hålla fast vid tanken på att någon ska hitta mig, se mig, hålla mig och helt enkelt stanna tills våra hjärtan slår i samma takt. Cynikern har dock satt ner foten. Det är numera en annan visa, en annan resonemangsteori som på det stora hela går ut på att slå bort alla ömma tankar om en längtan alldeles för långt borta. Knappt hinner tanken tänkas förrän, *boom*, den slås bort.

Det är ironiskt när man som kärlekshatande cyniker upptäcker till sin stora förtret att just det man tror inte finns, är det som grundar praktiskt taget allt runt omkring oss. Kärlek, affektion och omtanke är ju något vi möts av mer eller mindre varje dag. Vänskap i sig bygger på alla tre och är inte det något vi finner varje dag, så säg? Det är just därför det är lätt för någon som slutat tro, likt vederbörande, att kärlek som vi efterfrågar är helt onödig. Jag saknar inget men jag längtar efter någonting som jag egentligen inte vet något om. Kan det kallas mänsklig intuition? Och egentligen vill jag inte ens längta längre; som jag redan kungjort, det är onödigt. Klarar man sig utan något innebär det att man inte behöver det, inte sant? Så nej, stryk längtan för den finns inte heller längre.

Vad är egentligen poängen med att ha någon som är förpliktigad att tycka om dig med eller utan smink, men som du spenderar timmar framför spegeln för eftersom den personens omdöme gör dig antingen självmedveten eller knäsvag. Eller båda två. Om vi i slutändan faktiskt träffar någon som tar sig igenom den taggiga barriären som vi byggt upp som skydd runt frusna hjärtan, hur stor är risken för besvikelse? Rädslan finns alltid redan innan hoppet. Vi vill tro, men vi vågar inte efter så många duster med fel och åter fel person. Jag är medveten om att jag nu låter som en frånskild fyrtiofemåring och för det ber jag till dig som läser om ursäkt. Jag är även medveten om att jag som tonåring borde vara för ung för att än ha insett att verkligheten inte speglas på film. Hur kommer det sig att bara de tragiska filmerna är baserade på sanna historier, medan kärlekshistorierna endast är anekdoter?

Och en desperat, fåraktig del utav mig kan inte låta bli att tänka att det måste bero på mig. Hur jag än kan vrida på tankarna, går det tillbaka till att det var på grund av mig som det gick i stöpet. Om jag verkligen var vacker, varför har då ingen sett det? Gör jag inte starkt intryck nog vid en första anblick för att någon ska vilja se vad som finns djupt inne i huvudet och i hjärtat hos mig? Jag är även här medveten om hur absurd och skrattretande detta är, eftersom jag vet att det inte är något fel på mig som en genuint trevlig person men tvivel är cynikerns bästa vän. Det är inte riktiga armar som håller om mig när jag vaknar, det är armar av självförakt och tillika tvivel. Innebär det att kärleken faktiskt är nödvändig, om än obehövlig för oss som lever i förnekelse om att den skulle finnas? Även om det är förnimmelsen av att den varit för oss är det som får oss att vara bittra.

Jag vill inte vara ensam men mitt dumma hjärta vill inte dela med sig.