Ibland tänker jag på sådana där bromsbanor som finns i alperna. längs med motorvägen i branta sluttningar finns det grusbanor så att lastbilar på flera ton ska kunna rädda sig själva och andra ifall det går så snabbt att man tappar kontrollen. Då är det bara att svänga upp på en sådan och bromsa, stanna, chilla galet utav bara helvete.
Sen kan man andas. Andas ut och in och veta att man just gjort sig själv och andra en tjänst.
Kärlek borde vara som en sådan där bromsbana. Det är nästan som en sådan ibland. Man rusar ner för backen med alldeles för tung last av farligt, explosiva ämnen såsom Förflutet, Melankoli och Hoppfullhet. Bekräftelsebehov, Rädsla, Tillgivenhet... Oavsett om man vill eller inte. Går det för snabbt nedåt borde man ha sådana där bromsbanor, en chans att stå stilla, tagga ner, chilla galet.
Hjärtat dunkar i farlig takt på vägen ner och man tappar nästan huvudet av känslosvall och yrsel. "åhnej, nu slår jag nästan kullerbytta ner istället!" Och den där lastbilen porträtterar den stora klumpen i magen, halsen, hjärtat som dyker upp när man lånar ut någonting fint och får tillbaka det trasigt.
Och just när man tror att det är kört, "okej, nu är det kört, nu krockar jag med någonting eller så ramlar jag ner för berget, nu gör det ont, nu har han lämnat i alla fall", då dyker bromsbanan upp. Räddningen. Jag väjer, svänger, kastar mig åt höger och ställer mig på bromsen. Och stannar. Bakom mig susar personbilar upp och ner som om ingenting har hänt. Vad vet de om fara och smärta och kärlek och bromsspår?
I lastutrymmet på bilen slutar det Förflutna och det onda bagaget att skaka och allt blir tyst. Det är nu man lägger sig under ett täcke med mönstrade lakan och dör lite grann till sorgsna låtar. Eller låtar där de får varandra i slutet. Och annat äckligt.
Kärlek är precis som en bromsbana i alperna. Man kämpar med tung last upp till toppen, kikar lite på utsikten genom vindrutan som då är täckt med döda flugor och annat med hjärnor stora som senapsfrön och obefintlig hjärnkapacitet. Man åker vidare. Nedåt. Det går snabbare och snabbare. Hisnande snabbt.
Kärlek gör en alltid ledsen i slutändan. Oavsett om man kör in på en bromsbana eller fortsätter ända ner i högsta fart. I den vår romantiska värld är vi alla lastbilsförare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar