Pojkar är dumma

Varje gång hjärtat slår lite hårdare, lite snabbare, är det som om det aldrig hänt förr. Varje gång man faller för någon känns alltid som den första. Det är nytt, det är pirrigt, det är förväntan och förhoppning. Det är lycka, det är glädje, det är kyssar som aldrig riktigt känns nöjaktiga. Varje dag är av solsken, varje busschaufför möts av ett leende och en frånvarande blick.

Förhoppning vid varje samtal, varje sms, en längtan som varar tills den ersätts av saknad.

Varje gång man faller känns det som om det vore den första. Som om hjärtat aldrig slagit snabbare för någon annan, som om den där längtan är ny och främmande. Men landningen gör alltid lika ont. Den känslan glömmer man också. Trots att det egentligen är exakt samma. Han kom, han såg och han gick, samma väg som han kom.

Förväntan ersätts med ihålighet och förhoppning med hopplöshet. De där fjärilarna i magen klättrar uppåt och bildar en klump i halsen, hjärtat slår likgiltig varje slag i samma takt. Längtan blir till vemod och leende till tårar.

Såren läker. Innan de rivs upp igen.

Det hjälper inte hur många gånger det känns, naivt nog tränger kärleken sig på ännu en gång, eller är det vi som söker efter den igen och igen och igen? Vad händer om vi slutar leta? Om vi stänger in oss i vår egen cynism kanske lycka infinner sig ändå, man kan vara hel utan alla bitar på plats.

Men det går inte. För det smyger sig på. Viljan och längtan efter att fläta ihop både fingrar och ben med någon annan innan man somnar tätt, tätt intill. Och när det väl infinner sig, kanske det kommer vara värt tårarna, otillräckligheten och rådvillheten. Det kanske är värt alla dumma pojkar en dag. Det kanske till och med är värt väntan.