Om att stå på Rådmansgatan och inte veta vad hjärtat vill.

Det är våra händer som är problemet. Det är de som smeker lätt över en kind och en arm eller smäller igen dörrar hårt, hårt, hårt.

Det är våra munnar som är problemet. Och vår förmåga att tala. Det är de som kysser fjäderlätt och hårt när vi vill och det är de som yttrar hårda ord som får ett hjärta att pumpa ut sorg i resten av våra 100 biljoner celler.

Det är kontroversen mellan våra hjärtan och hjärnor som är problemet. När hjärtat säger ja, ja, ja fast hjärnan säger nej. När vänsterbenet säger nej, nej, nej men högerbenet säger ja.

Och hjärtat vet. Vet vad som är rätt och förnuftigt men vi blir själviska. Våra hjärtan blir själviska. Vill, vill trots att det inte bör. Och ska, ska trots att gärningen inte finns. Eftersom psykisk smärta bara existerar i tolv minuter och resten är självförvållat. Som ett alldeles eget straff i en alldeles egen ensamhet för ett alldeles fel beslut. När vi väl har börjat kan vi inte sluta. Så visst har vi skäl att vara försiktiga, nogsamma.

Och vi blir stående på Rådmansgatan och vet inte riktigt vart vi ska gå med våra sorgliga, ensamma liv.

Jag gråter inuti. Tårar längs min ryggrad. Hela jag rasar, men det syns inte utanpå. Jag faller ihop utan dig, alla känslor rinner som nedför ett vattenfall av tårar och tar alla organ med sig. Jag är bara ett skal nu. Akta, jag har blivit ömtålig.

Jag vill inte gå någonstans. Jag står hellre här och känner hur jag inte längre vill andas. Känner bara hur hjärtat slår ett fåtal slag och bälgar ut känslor till resten av min kalla kropp. Men du får tiden att stanna och sorgen att skynda långsamt. När du är med vågar jag ta ett varsamt andetag. Du är luft. Hjälp mig andas.

Vart är det meningen att jag stoppa alla de här? Alla känslor som sitter där i segelklaffarna? De som förorenar mitt blod med vemod. Jag orkar inte stå här och dö, jag orkar inte längre stå här och leva.

Vi har vinter i våra hjärtan. Och nya leverfläckar men samma allergier och jag tycker fortfarande bäst om våren medan du alltid varit en sommarperson. Vi har nya kläder, men smakar fortfarande likadant. Vi är annorlunda men desamma. Det var länge sen du var så nära, som under mitt skinn, men du är ändå ingen främling.

Det är vi som är problemet. Och vår oförmåga att bestämma oss. Men det är ensamheten som är alternativet och det är ju åtminstone mindre kallt när man är två. Vi är så nära räddning nu. Snälla, släpp in mig igen, jag fryser. Stockholm blir så kallt på vintern. Det var svårt att se dig gå. Du smög ju inte precis, jag vet att du saknar. Jag vill att vi ska sakna. Kan vi stå stilla ett litet tag? Och andas kall vinterluft tillsammans?

”Jag tror att jag vill att du ska såra mig”, säger du. ”Jag tror att vi ska vara du och jag.”

Vi går från Rådmansgatan hand i hand och vet precis vad hjärtat vill.