Gardiner och en spik

Det var i juli. Samma månad som morfar dog. Jag sydde gardiner. Det var ovanligt varmt och soligt det året, i juli och det regnade nästan ingenting. Men jag sydde gardiner.

Det var egentligen bara raksömmar men de fick mig att känna mig hel. Som om jag sydde ihop mig själv. Framför den där gamla symaskinen kunde jag helt gå in i mig själv och samtidigt vara så närvarande. Alla mina sinnen skärptes; jag såg, hörde och kände allting. Och maskinens smattrande höll mig kvar på jorden medan jag drömde mig bort till en pojke med fräknar och rufsigt, brunt hår som självklart inte fanns på riktigt. Det var ett dubbelt medvetande.

Jag kunde drömma mig bort till Afrika om jag ville för jag blev inte störd. Man stör inte någon som är upptagen med att sy gardiner.

Högen med gardiner växte för var dag i juli som gick. Jag fick slut på tyg någon gång runt den sextonde och jag tiggde och bad efter mer. De tygerna tog också slut.

Jag sydde en av slipsar för att utmana mig själv. En gardin av sidenslipsar. Ett sådant mishmash av färger och mönster var känslomässigt det enda rätta men passade omöjligt in någonstans.

Morfar mådde allt sämre. Jag kom inte längre på lika många saker att säga till honom för jag visste helt enkelt inte vad han ville höra. Jag läste sportdelen högt och berättade för honom att jag aldrig blivit kär. Han sa att jag hade gott om tid. Han var trött, jag ville egentligen inte gå ifrån sjukhussängen men det var så enkelt att ha mina gardiner som ursäkt. De var min ursäkt.

”Vi ses imorgon, morfar”, sa jag och han tryckte min hand.

Sedan dog morfar. Han dog och jag sydde gardiner. Alla grät och jag sydde gardiner. Solen sken i slutet av juli och jag sydde gardiner.

Tiden stannade och det kom inget regn. Morfar älskade regn men det var sol hela tiden. Jag hade svårt att koncentrera mig, någonstans mellan närvaron och drömmandet framför symaskinen hade någon satt en spik. Rakt igenom och jag fick inte bort den.

En kväll kom regnet. Jag satt med spiken och en gardin som skulle fållas. Jag satt och drog djupa andetag i hopp om att spiken skulle försvinna. Så träffade den första droppen rutan. Sedan en till. Snart öste det ner och jag fällde min första tår. Torkade ilsket bort den och stack mig på nålarna i fållen. Det kom fler tårar. Jag torkade inte bort dem, jag gav upp, jag lät dem komma.

Salta tårar strömmade ner för kinderna när jag sydde klart den vinröda gardinen. Morfars röst överröstade symaskinen och jag kunde inte få stopp på tårarna.

Tre raksömmar så var gardinen klar. Åskan dånade och någonstans slog en blixt ner. Jag satt där med gardinen. Till sist torkade jag tårarna med den och hängde upp den i mitt rum. Jag stod länge och tittade på den och på regnet utanför. Jag log när en ny ström tårar kom.

Spiken var borta.

Skor, Centralen och Ivar Lo

De klapprar mot golvet i Centralens ankomsthall. Klackarna, alltså. Med ett pirr i magen och en blick av förväntan söker jag genom folkvimlet. Han är inte där ännu, vid Spottkoppen och det var meningen, i tanken, att han redan skulle stå där och jag skulle komma in som en dröm, som i en dålig film. Med klackar som klapprar mot golvet och hatten i handen. Nu är jag här först. Han är inte här ännu, men det gör ingenting. Huvudsaken är att han kommer. Han är värd att vänta på och jag försöker vara en stillastående dröm.

Folket vimlar förbi, ett stressat virrvarr. Hemska tanke att inte hinna köpa Djungelvrål innan tåget går mot mormor i Västerås… Hjärtat slår snabbt och högt, hör ingen annan det? Tiden går långsamt där vid Spottkoppen men folk flyger förbi. Och där är han plötsligt. Några meter bort och närmar sig med stora, lugna steg och ett leende. Och jag ler också. Taket glittrar för att Augustisolen lyser och han släpper väskan på golvet vid våra fötter för att kunna ge mig en kram. Jag skulle inte byta den kramen ens mot tjugo kyssar. Han drar tummen över min kind och vi skrattar.

Vi är nästan lika långa, klackarnas fel, när vi går till tunnelbanan. Röda linjen mot Norsborg och vi hoppar av vid Mariatorget. Han berättar om den turbulenta tågresan hem till Stockholm och om vad han gjort sedan sist medan jag visar vägen till Ivar Los park. Det är dit vi går. Det är eftermiddag, det är nästan svalt i luften och vi har ingen filt men vi sätter oss i gräset och lägger armarna om varandra. Han luktar lika gott som förut och vinden tar tag i hans lugg.

En kvart senare kan vi inte hålla oss längre och han lutar mig mot backen. Han kysser mig och jag kysser honom tillbaka. De där sommarmånaderna ifrån varandra försvinner ut i tomma intet och han har händerna i mitt hår. Han viskar att han har saknat mig och jag knyter mina händer i hans nacke. Fem minuter känns som en timme och en timme som fem minuter. Klockan slår fyra och klockan slår fem. En och annan fotgängare kommer gående genom parken, drar ingen notis om oss och är sedan borta igen. På väg någon annanstans.

Till sist är både läppar och tår som bortdomnade och magen kurrar under en tunn tröja. Vems mage det är är svårt att svara på men mat är kanske det enda rätta. Med möda reser vi oss upp, klackarna har blivit smutsiga av jord och gräs men det bekommer mig inte det minsta.

- D "Du är lite kortare utan skor och då blir jag lite längre", säger han, "jag tycker om hur ditt huvud passar under min haka då, där vid halsen när du säger att jag luktar gott och jag känner doften av ditt hår som luktar äpple och ibland vanilj."

Egentligen är det nog dags att ta tunnelbanan hem igen, säga hejdå och släppa hans hand men det vill inte jag och han frågar vad jag vill göra nu.

- Ja "Jag vill gå hem till dig, så kan vi ta av oss våra skor. Sedan vill jag dra av dig din tröja medan du fumlar med knapparna på min blus och därefter vill jag knäppa upp dina byxor och lirka av mig mina strumpbyxor, ta av mig min kjol så att det bara är de fina underkläderna jag tog på mig imorse för din skull kvar. Och sedan vill jag sträcka mig på tå för att ge dig en kyss och lägga huvudet under din haka, där, där det passar så bra och du luktar så gott och jag har bytt schampo, men du tycker ju om mango. Jag vill att du ska lägga händerna där i ryggslutet för då känns det tryggt och jag vill aldrig att du släpper."

Så vi går till tunnelbanan. Byter linje igen när vi kommer till Slussen. Återigen är det mycket folk i farten; på väg hem till middagar och familjer, trötta efter ytterligare en onsdag. Vi säger ingenting, vi iakttar bara alla andra med mobiltelefoner, trötta anleten och dålig hållning. Och sedan tittar jag på honom för att han tittar på mig. Är det beundran i hans blick? Eller någonting helt annat? Och vad visar min för honom? Jag slår ner blicken, vet inte varför jag känner mig generad men han fångar upp den igen, lägger en hand någonstans mellan örat, halsen och kinden och han pussar mig på näsan. Vi lägger våra pannor mot varandra och flätar ihop händerna.

En evighet och några minuter senare står vi vid hans port. Hans slår in koden och tar min hand. Vi tar hissen upp. Jag kan inte sluta titta på honom och mina fingertoppar mot hans skickar små stötar genom hela ryggraden och ner i tårna. Hissen skakar men vi är framme. Jag tar av mig mina klackar och blir lite kortare, han blir lite längre.

- Ja "Jag vill aldrig släppa dig", viskar han.

Och han knyter händerna i mitt ryggslut och trycker mig mot sig för där känns det tryggt. Under hans haka, där vid halsen där det luktar så gott.

En bokstavskarusell

Hej. Nu finns jag här också. Snart är jag kanske överallt. Det är Johans fel att jag är här. Fina, fina Johan som har läst mina noveller och tycker att de borde finnas publicerade någonstans.

Jag har alltid hållit hårt i min förmåga att kunna skriva. I vissa kalla stunder har den känts som den enda förmåga jag har, det närmsta talang en medelmåtta med långa ben och alldeles för mycket känslor kan komma. Mitt liv är en karusell av bokstäver, jag älskar bokstäver och jag älskar ord. När jag kan så kan jag. Då skriver jag allt, överallt; utkast i mobilen, på insidan av låret, mitt i ekonomianteckningarna. Och när jag inte kan står min värld still.

Här är det meningen att jag ska visa vad jag kan.

Ikväll känns det som om jag tagit ut för mycket i svängarna redan men om pojken lyckas övertala mig att våga våga våga kanske ni kan läsa ett skriftligt mästerverk av moi, Joint, redan imorgon.

För er som är nya, hejhej, ni hittar mig och CK på Gotlandsgatan. Det är bra grejer.