Gardiner och en spik

Det var i juli. Samma månad som morfar dog. Jag sydde gardiner. Det var ovanligt varmt och soligt det året, i juli och det regnade nästan ingenting. Men jag sydde gardiner.

Det var egentligen bara raksömmar men de fick mig att känna mig hel. Som om jag sydde ihop mig själv. Framför den där gamla symaskinen kunde jag helt gå in i mig själv och samtidigt vara så närvarande. Alla mina sinnen skärptes; jag såg, hörde och kände allting. Och maskinens smattrande höll mig kvar på jorden medan jag drömde mig bort till en pojke med fräknar och rufsigt, brunt hår som självklart inte fanns på riktigt. Det var ett dubbelt medvetande.

Jag kunde drömma mig bort till Afrika om jag ville för jag blev inte störd. Man stör inte någon som är upptagen med att sy gardiner.

Högen med gardiner växte för var dag i juli som gick. Jag fick slut på tyg någon gång runt den sextonde och jag tiggde och bad efter mer. De tygerna tog också slut.

Jag sydde en av slipsar för att utmana mig själv. En gardin av sidenslipsar. Ett sådant mishmash av färger och mönster var känslomässigt det enda rätta men passade omöjligt in någonstans.

Morfar mådde allt sämre. Jag kom inte längre på lika många saker att säga till honom för jag visste helt enkelt inte vad han ville höra. Jag läste sportdelen högt och berättade för honom att jag aldrig blivit kär. Han sa att jag hade gott om tid. Han var trött, jag ville egentligen inte gå ifrån sjukhussängen men det var så enkelt att ha mina gardiner som ursäkt. De var min ursäkt.

”Vi ses imorgon, morfar”, sa jag och han tryckte min hand.

Sedan dog morfar. Han dog och jag sydde gardiner. Alla grät och jag sydde gardiner. Solen sken i slutet av juli och jag sydde gardiner.

Tiden stannade och det kom inget regn. Morfar älskade regn men det var sol hela tiden. Jag hade svårt att koncentrera mig, någonstans mellan närvaron och drömmandet framför symaskinen hade någon satt en spik. Rakt igenom och jag fick inte bort den.

En kväll kom regnet. Jag satt med spiken och en gardin som skulle fållas. Jag satt och drog djupa andetag i hopp om att spiken skulle försvinna. Så träffade den första droppen rutan. Sedan en till. Snart öste det ner och jag fällde min första tår. Torkade ilsket bort den och stack mig på nålarna i fållen. Det kom fler tårar. Jag torkade inte bort dem, jag gav upp, jag lät dem komma.

Salta tårar strömmade ner för kinderna när jag sydde klart den vinröda gardinen. Morfars röst överröstade symaskinen och jag kunde inte få stopp på tårarna.

Tre raksömmar så var gardinen klar. Åskan dånade och någonstans slog en blixt ner. Jag satt där med gardinen. Till sist torkade jag tårarna med den och hängde upp den i mitt rum. Jag stod länge och tittade på den och på regnet utanför. Jag log när en ny ström tårar kom.

Spiken var borta.