Skor, Centralen och Ivar Lo

De klapprar mot golvet i Centralens ankomsthall. Klackarna, alltså. Med ett pirr i magen och en blick av förväntan söker jag genom folkvimlet. Han är inte där ännu, vid Spottkoppen och det var meningen, i tanken, att han redan skulle stå där och jag skulle komma in som en dröm, som i en dålig film. Med klackar som klapprar mot golvet och hatten i handen. Nu är jag här först. Han är inte här ännu, men det gör ingenting. Huvudsaken är att han kommer. Han är värd att vänta på och jag försöker vara en stillastående dröm.

Folket vimlar förbi, ett stressat virrvarr. Hemska tanke att inte hinna köpa Djungelvrål innan tåget går mot mormor i Västerås… Hjärtat slår snabbt och högt, hör ingen annan det? Tiden går långsamt där vid Spottkoppen men folk flyger förbi. Och där är han plötsligt. Några meter bort och närmar sig med stora, lugna steg och ett leende. Och jag ler också. Taket glittrar för att Augustisolen lyser och han släpper väskan på golvet vid våra fötter för att kunna ge mig en kram. Jag skulle inte byta den kramen ens mot tjugo kyssar. Han drar tummen över min kind och vi skrattar.

Vi är nästan lika långa, klackarnas fel, när vi går till tunnelbanan. Röda linjen mot Norsborg och vi hoppar av vid Mariatorget. Han berättar om den turbulenta tågresan hem till Stockholm och om vad han gjort sedan sist medan jag visar vägen till Ivar Los park. Det är dit vi går. Det är eftermiddag, det är nästan svalt i luften och vi har ingen filt men vi sätter oss i gräset och lägger armarna om varandra. Han luktar lika gott som förut och vinden tar tag i hans lugg.

En kvart senare kan vi inte hålla oss längre och han lutar mig mot backen. Han kysser mig och jag kysser honom tillbaka. De där sommarmånaderna ifrån varandra försvinner ut i tomma intet och han har händerna i mitt hår. Han viskar att han har saknat mig och jag knyter mina händer i hans nacke. Fem minuter känns som en timme och en timme som fem minuter. Klockan slår fyra och klockan slår fem. En och annan fotgängare kommer gående genom parken, drar ingen notis om oss och är sedan borta igen. På väg någon annanstans.

Till sist är både läppar och tår som bortdomnade och magen kurrar under en tunn tröja. Vems mage det är är svårt att svara på men mat är kanske det enda rätta. Med möda reser vi oss upp, klackarna har blivit smutsiga av jord och gräs men det bekommer mig inte det minsta.

- D "Du är lite kortare utan skor och då blir jag lite längre", säger han, "jag tycker om hur ditt huvud passar under min haka då, där vid halsen när du säger att jag luktar gott och jag känner doften av ditt hår som luktar äpple och ibland vanilj."

Egentligen är det nog dags att ta tunnelbanan hem igen, säga hejdå och släppa hans hand men det vill inte jag och han frågar vad jag vill göra nu.

- Ja "Jag vill gå hem till dig, så kan vi ta av oss våra skor. Sedan vill jag dra av dig din tröja medan du fumlar med knapparna på min blus och därefter vill jag knäppa upp dina byxor och lirka av mig mina strumpbyxor, ta av mig min kjol så att det bara är de fina underkläderna jag tog på mig imorse för din skull kvar. Och sedan vill jag sträcka mig på tå för att ge dig en kyss och lägga huvudet under din haka, där, där det passar så bra och du luktar så gott och jag har bytt schampo, men du tycker ju om mango. Jag vill att du ska lägga händerna där i ryggslutet för då känns det tryggt och jag vill aldrig att du släpper."

Så vi går till tunnelbanan. Byter linje igen när vi kommer till Slussen. Återigen är det mycket folk i farten; på väg hem till middagar och familjer, trötta efter ytterligare en onsdag. Vi säger ingenting, vi iakttar bara alla andra med mobiltelefoner, trötta anleten och dålig hållning. Och sedan tittar jag på honom för att han tittar på mig. Är det beundran i hans blick? Eller någonting helt annat? Och vad visar min för honom? Jag slår ner blicken, vet inte varför jag känner mig generad men han fångar upp den igen, lägger en hand någonstans mellan örat, halsen och kinden och han pussar mig på näsan. Vi lägger våra pannor mot varandra och flätar ihop händerna.

En evighet och några minuter senare står vi vid hans port. Hans slår in koden och tar min hand. Vi tar hissen upp. Jag kan inte sluta titta på honom och mina fingertoppar mot hans skickar små stötar genom hela ryggraden och ner i tårna. Hissen skakar men vi är framme. Jag tar av mig mina klackar och blir lite kortare, han blir lite längre.

- Ja "Jag vill aldrig släppa dig", viskar han.

Och han knyter händerna i mitt ryggslut och trycker mig mot sig för där känns det tryggt. Under hans haka, där vid halsen där det luktar så gott.