söndag 20 december 2009

Lycka. Känsla av djup glädje. Betyder även mindre betesäng.

Hon ville så hemskt gärna intala sig själv att hon var lycklig. Ännu hellre ville hon vara lycklig, få känna att bra saker var på riktigt. Att bra saker kunde hända vem som helst. Och att bra saker var bra.

Hon hade lärt sig att alltid ta vara på småsaker i vardagen. All form av bekräftelse sög hon upp som en svamp i ett desperat försök att få känna sig behövd, uppskattad och älskad. Småsaker betydde alltid, alltid mer för henne än för alla andra. Hon kände sig alltid otillräcklig och hon kände sig alltid ensam.

Hon hatade att be om saker, framför allt för att hon var livrädd för att få ett nej. Att bli nekad. Hon var rädd för att bli sviken och ensam kvar. Samtidigt kunde hon inte ta till sig kärlek. Hon var helt övertygad om att kärlek inte var till för henne. Hon menade varje vänligt ord som hon yttrade men hon trodde aldrig att motsvarigheten var äkta. En ren förolämpning mot de som hon levde för, krasst draget. De hon älskade mest var också de hon tvivlade på mest. Kanske för att de som skulle älska henne mest redan svikit så många gånger. Det var helt enkelt inte rättvist.

Hon lärde känna sig själv i mörkret. Hittade anledningar men inga lösningar. Inga som helst svar. Ibland vaknade hon och önskade att hon var åttio år istället för sjutton. Det skulle vara så skönt att redan ha levt. Att förhoppningsvis bara ha lyckliga minnen kvar. Lyckliga minnen och en massa fotografier. Ibland var det bara motvind.

Skuldkänslor var någonting hon kände nästan lika väl som bekräftelsebehov. Framför allt fick hon skuldkänslor av sina bekräftelsebehov. Hon hatade att be om saker men just att hon faktiskt behövde omtanke fick henne att känna dåligt samvete gentemot de som visade henne den.

Allting var ett fruktansvärt virrvarr under en skrämmande höst. Det var så enkelt att dölja allvaret i ett nästan obefintligt välbefinnande med hjälp av smink, kläder, leenden och skratt. De dagar hon inte ansåg sig vara realist tyckte hon om att låtsas som om hon levde i en film. Helst svartvit, då syntes inte alla defekter lika bra. Fick hon välja epok levde hon på femtiotalet. Det var minst sagt en underlig film.

I hennes liv fanns ingen Han. Den här historien har inte en hemlig ömsesidig önskan om en plats där allting bara handlade om hennes fingrar i hans hår och hans händer i hennes ryggslut. Det skulle aldrig gå så långt och hon skulle aldrig komma dit. Hon skulle antagligen aldrig lyckas släppa in någon Honom, av rädsla för att bli lämnad ensam. Det skulle krävas ett omåttligt tålamod och väldigt mycket nitroglycerin för att tränga igenom den mur av pansar som hon satt upp runt sitt ensamma, fega hjärta.

Hon hade alltid sagt att hon ville bli hittat, inte leta men om sanningen kom fram hade hon egentligen gömt sig så länge hon kunde minnas. Kärlek är inte till för alla och varför skulle hon förtjäna villkorslöshet egentligen?

Var tar egentligen livslusten vägen? När slutade hon vara så full av sprakande liv och glädje som lyste i ögonen och som fick alla andra att le tillbaka? Problem hade alltid kantat hennes väg och inte kan det väl vara så att man faktiskt får nog, att kropp och själ inte orkar mer? Framför allt kunde hon inte komma på hur hon skulle kunna bli glad igen. Egentligen saknades ingenting, det fanns en salig blandning av glädjeämnen och problem så mycket större än henne. När något av de där små glädjeämnena försvann krympte lusten att fortsätta lite mer för varje gång.

Hon hade tydligen vuxit upp för tidigt. Hennes behov av att ta ansvar gjorde henne irriterande för de människor som fick henne att vilja fortsätta. Hon skulle fortsätta. Hon hade lärt sig att man inte ger upp utan vidare och hennes ork tröt men det kunde ju ha varit så väldigt mycket värre.

Det blev vinter och tillvaron blev mörkare. Sedan lite ljusare. Helt klart en bergochdalbana. Och det ständiga virrvarret som inte ville lösas upp till dimma. Trots att dimma var allt hon såg. Så blev det april till slut.

Det blev april och hon slutade känna sig så fångad i sig själv. Parkhäng kan få vem som helst att glömma vad som finns bakom lyckta dörrar. Hon lärde sig att släppa på de krav om perfektion som hon bar med sig som en skugga av otillräcklighet. En dag vaknade hon av solen, klockan var knappt fem och hon kände sig tillräcklig. Hon frös inte av avskyn gentemot sig själv och hon somnade om med ett litet blygt men förnöjt leende på läpparna.

I maj kom den första sommardagen. Hon packade in sina destruktiva känslor tillsammans med de problem som hon inte kunde lösa, som inte var hennes ansvar, i en rosa matlåda. Den packade hon sedan in i en kartong som hon skickade till Kairo. Ingen retur.

Solen sken och lite av den sprudlande energi som hon glömt bort började synas igen. Hon kom på sig själv med att känna sig avslappnad för första gången på tio månader. Efter det grät hon i en vecka. Lättnad måste nog komma innan lycka. Det blev ett slags avslut och en underlig form av tillfredställelse. Egentligen hade hon alltid tyckt ganska bra om sig själv.

Nästa höst blev enklare. Då var världen grå och röd, inte svart. Då njöt hon av hösten och de världsliga problem som tyngde henne eftersom hela världen inte längre stod på hennes axlar. Lycka är nog ouppnåeligt eftersom ambition aldrig gör oss helt nöjda med tillvaron. Ambition var det som fick henne att orka. En strävan efter trygghet som inte tycktes finnas någonstans innan hon fann den i sig själv.

tisdag 8 december 2009

Det var en tidsparadox

Det var en tidsparadox. Det bästa av världar på ett sätt som är oförklarligt såhär i efterhand för utomstående tredjeparter. Allt hon visste var att hon lämnat England och en manodepressiv mor, med sorgen efter sin faders död och alldeles för få klänningar från det ljuva tjugotalet i bagaget. Allt han visste var att han lämnat allt, han hade velat ha någonting annat och föga visste han att han skulle hitta henne. Ingen av dem såg någonsin tillbaka.

Till en början bodde de i bilen. Det kändes smidigt fast de hade aldrig diskuterat saken. Att bo i bilen innebar helt enkelt att de sparade pengar och var tvungna att sova tätt, tätt intill varandra i baksätet varje natt. Hon älskade att ha fingrarna i hans hår, bak i nacken och han älskade att hon luktade så gott.

På det sättet reste de, körde runt utan mål genom Staterna och vände ut och in på varandra. Långsamt, för ingen av dem hade egentligen bråttom någonstans. Världen stod stilla och de hade gott om tid innan det var dags att möta verkligheten. Levde man bara en gång borde man göra det ordentligt. Det var det enda rätta.

De var bara två komplicerade själar som aldrig trott att livet kunde vara enkelt.

Han skulle aldrig glömma deras första dag tillsammans. Han hade just köpt bilen, en Volvo Amazon, på sextiotalet och sedan kört ner till trettiotalets Kalifornien. Han hade inget mål, ingen plan och förutom bilen hade han inte mycket i sin ägo och inte så mycket pengar kvar heller.

Han hade kört hela natten och stannade till för att äta frukost just när solen gick upp. Äggröra och bacon och för svagt kaffe för en-och-någonting-dollar upptog hans uppmärksamhet när hon kom in. Hennes skönhet var på inga sätt slående och just där och då var hon inte ens vacker; håret var slarvigt uppsatt och hon var osminkad men han kunde inte ta blicken från henne. Solen lyste upp hennes ansikte genom fönsterrutan, hon mötte hans blick och log snabbt. Jo, hon var vacker, i en omodern klänning från tjugotalet var hon enkel men påtagligt vacker. Plötsligt var han inte så hungrig längre.

Hon ställde ner sin slitna resväska och beställde in en kopp kaffe. Hon kände sig lyckligare än på väldigt länge trots att hennes plan tog slut här. Så hon hade tagit till USA och nu då? Hon kände inte en kotte och hade inte mycket kontanter kvar… En kaffekopp serverades framför henne, hon tittade upp och mötte hans blick igen. Han satt två bord bort iklädd en något skrynklig kostym och det låg en hatt bredvid honom. Återigen log hon artigt mot honom, en amerikansk gentleman personifierad vilket roade henne en aning. Det slog henne sedan hur hon själv måste se ut och rodnande sänkte hon blicken till det alldeles för svaga kaffet.

Vad det var som fick honom att gå fram till hennes bord visste han inte. Kanske var det att hon såg lika trött och glad ut som han kände sig eller att han helt enkelt inte hade någonting att förlora… Hennes brittiska accent överraskade honom men stärkte samtidigt hans intryck av henne. Hans artighet och amerikanska fick hennes hjärta att slå små volter och hon förbannade sin engelska blyghet. Han frågade om han kunde skjutsa henne någonstans och hon tackade ja.

Han lyfte in hennes resväska i bagageutrymmet på den fantastiska bilen medan hon imponerades av instrumentbrädan och sedan åkte de norrut. Han frågade vart hon skulle och hon svarade med ett skratt att hon egentligen inte visste. Hon slets mellan en sprudlande livsglädje och sitt återhållsamma engelska beteende. Hon beslutade sig för att släppa det sistnämnda och så började hon prata. Han förtrollades av henne, hennes ord, och hon hade blivit blixtförälskad i honom sedan hon sett hans klocka på högerarmen.

De körde hela dagen utan att egentligen veta vart de hamnade och när de stannade för kvällen hade de berättat sina livshistorier för varandra. Hon var öppen och ärlig; livet hade ibland varit en motvind men hon lyckades alltid se framåt och le igen. Det var en slags självbevarelsedrift, precis som hennes mörka humor, sa hon med ett skratt. Hon hade inte sagt någonting om sina föräldrar och han hade varit finkänslig nog att inte fråga. Hon hade frågat om honom också, fått reda på det förefintliga. Han hade svarat på alla hennes frågor utan att öppna sig för mycket. Han var inte förtegen men han hade många hemligheter. Han var inte lika naiv som hon.

De njöt av varandras sällskap och för varje stad de körde igenom kom någon av de på en ursäkt för varför han inte skulle släppa av henne. Istället köpte de mat med sig och körde längs motorvägen rakt mot ingenstans. När solen gått ner och himlen fyllts av stjärnor stannade de intill vägen och åt maten på motorhuven, hon tog fram en tröja ur bagaget men lämnade skorna på marken. Det var årets första sommarnatt.

Till sist frågade hon om bilen.

”Den är lite före sin tid, inte sant?”

”Jo”, svarade han, ”ungefär trettio år… sextiotalet, det är svårt att förklara…”

”Nej, jag förstår precis; jag har Madame Bovary i nytryck där i resväskan”, sa hon med en axelryckning.

Det var ologiskt, men de förstod varandra.

Han lutade sig tillbaka mot vindrutan med en suck, barfota och de översta knapparna i skjortan uppknäppta. Han sneglade lite på henne, håret skymde hennes ansikte och hon satt med benen i kors. Han tyckte att hon var väldigt vacker. Hon tog fram någonting ur fickan på tröjan och vred ansiktet mot honom.

”Jag träffade en ung man från Amsterdam under båtresan hit”, sa hon medan hon började rulla en joint på motorhuven. ”Röker du?”

”Nej”, svarade han, ”men någon gång ska ju vara den första, eller hur?”

Hon tände jointen, tog två bloss och andades ut ett moln av grå rök.

”Det här är bra grejer”, sa hon på grov brittiska när hon räckte över den till honom.

En halvtimme senare satt de kvar på bilen, tunga i huvudet. De hade tagit på sig skorna och kunde inte sluta fnittra. Hon låt med huvudet mot hans bröstkorg och han tvinnade en av hennes hårslingor mellan fingrarna. Ingen av de vågade röra sig.

Till sist började hon frysa och han reste sig för att ta fram sin kavaj ur framsätet och ge henne den. Han la den över hennes axlar och strök hennes hår bakom öronen. Han älskade hennes hår. Hon fascinerade honom; hon var så levande men samtidigt så medveten om sig själv och sin plats i världen. Hon mötte hans blick och han kände hur en ny slags hoppfullhet fyllde honom.

Morgonen därpå fortsatte de bilkörningen. De sa nästan ingenting och höll blickarna på vägen. Hon drog upp benen under hakan och tittade på honom lite i smyg. Lärde sig hans ansikte, hans linjer och drag. Man kan lära sig väldigt mycket från en persons ansikte. Hon hade lärt känna sina föräldrar mest genom att studera deras ansikten eftersom båda två varit ganska fåordiga när hon växte upp.

Hon försökte komma på någonting vettigt att säga men det verkade som om hon helt tappat förmågan att prata. Så råkade hon titta upp i taket och fick då syn på avtrycken från hennes röda skor. Hon kände hur fjärilarna flög omkring inuti och hon började fnittra. Han tittade på henne och flinade, tog sedan hennes hand och så var spänningen som bortblåst.

De sa fortfarande ingenting men båda två tänkte på kvällen innan. Hur han, efter att ha tänkt efter noga, kysst henne på motorhuven och hur de sedan hamnat i bilens baksäte. Knapparna från henne klänning låg någonstans mellan sätena nu… De hade knappt kunnat urskilja varandra i mörkret och ändå hade de inte somnat förrän solen börjat gå upp. De hade somnat utmattade i varandras armar under någonting som säkert hade kallats filt en gång i tiden och hon hade bara haft skorna på.

Nu var de båda trötta men lyckliga och de stannade och köpte kaffe. Hon såg över sitt yttre på frukostställets toalett och sedan åkte de igen. Fortfarande helt utan mål.

Och så fortsatte det. Varje natt upptäckte de nya saker hos varandra; hon fick gåshud på hela kroppen av kyssar i nacken, någonting som han fann väldigt underhållande. När natten var kylig och de var vakna i timmar, skrev de små meddelanden till varandra på de immiga fönsterrutorna innan de somnade med hennes huvud tätt intill hans hals och hans händer i hennes svank.

Ju fler nätter som gick, desto närmare henne ville han vara. Han var inte en sådan person som lätt blev kär, men långsamt insåg han hur djupt han började känna för henne. Hur bra det kändes och hur enkelt det var. Nästan lite för enkelt.

De pratade om drömmar också. Lämnade det förflutna där det skulle vara och såg framåt. Fortfarande utan att veta när de skulle nå det där Framåt. Hon berättade en morgon att hon precis kommit på vad hon ville bli. En morgon när de började köra som vanligt hade hon plötsligt kommit på vad hon ville få ut av livet.

”Jag vill bli inspicient”, berättade hon med ett nytt blänk i ögonen.

”Vad innebär det?”, frågade han och svängde för snävt i en kurva.

”Då har man ansvar för att allt löper som det ska i en teaterproduktion tillexempel”, svarade hon, ”man ser till att allt och alla är på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag tänkte kanske New York, Brooklyns kulturscen har jag hört är väldigt spännande att jobba med.”

”Då rattar jag väl dit”, sa han tyst.

”Nej, det är bara en dröm, ett alternativ”, skyndade hon sig att säga, ”just nu är vi ju på väg någon annanstans. Vad är din dröm?”

Han tänkte efter en stund.

”Jag vet inte riktigt. Jag tror att jag håller på att leta efter den”, sa han sedan.

De fortsatte prata, hon hade velat bli lärare som liten och han ville länge bli brandsoldat.

Bilen hade en radio med plats för kassettband från sextiotalet och han hade ett band med en enda låt. Den lyssnade de på om och om igen medan hus, städer, träd och fält susade förbi längs vägen. Tack och lov var den en modern låt, bara något år gammal och hon brydde sig inte ens om att fråga hur han lyckats få The Ink Spots på ett kassettband från 1963. Istället sjöng hon med och ibland stämde han in.In my heart I have but one desire, and that one is you, no other will do…

En dag när regnet slog mot rutan letade hon bland kanalerna på bilradion, det brusade av dålig mottagning men sedan hittade hon en låt från 1990-talet. De satt tysta och lyssnade på texten, på det för dem futuristiska oväsen som dykt upp ur ingenstans. Han tyckte att den var deppig, hon njöt i fulla drag.

I run up to the rainbow, girl

Just to pass it by

I'll never have a change of heart

I swore I'd never sing

I have no heart this one is gone

And now I wear the wings

You know I dreamed about you

For 29 years

Before I saw you

“Jag fyller år imorgon”, sa hon sedan och tittade ut genom fönstret.

”Vad vill du ha för något?” frågade han.

”En röd termos”, sa hon efter att ha tänkt en stund.

”Jag vet inte riktigt vad en termos är…” erkände han och hon tittade kärleksfullt på honom i smyg.

”Det är inte så konstigt”, sa hon, ”en termos är en uppfinning i rostfritt stål som behåller temperaturen på innehållet. Termosar kommer från åttiotalet fast grundar sig egentligen på en uppfinning i glad av James Dewar från Skottland, som dog för ungefär 10 år sedan.”

”Och du vill ha en sådan från åttiotalet?” frågade han.

”Ja, för då skulle vi kunna dricka kaffe på morgonen”, sa hon, ”jag vet hur mycket du tycker om kaffe.”

De åkte ganska länge men kom till åttiotalet redan nästa morgon. De gav sig ut på termosjakt så fort affärerna öppnat för dagen. I en liten affär med sportutrustning hittade de en röd termos för fem dollar som han köpte till henne. Hon sa att det var den finaste present hon någonsin fått och kysste honom till tack när de satt dig i bilen igen. De åkte tillbaka till trettiotalet med kaffe i termosen.

”Vad paradoxalt det här är”, sa hon och skrattade.

Ibland kom han på henne med att sitta och titta på honom. Då blev han alltid lite självmedveten och sa åt henne att sluta titta på honom. Hon slog ner blicken, bara för att höja den igen tio sekunder senare. Det var svårt att sluta titta på honom.

Han kom som vanligt på henne med att göra det men istället för att säga till henne tittade han tillbaka. I början blev hon också självmedveten. Men hon slutade inte titta. Hon var väldigt bekväm tillsammans med honom, hon älskade hans hår, hans ögon, hans armar. Hon älskade att han var snäll och rolig, att han alltid hade kostym på sig och att han släppt in henne i sitt liv. Hon älskade bilen. Ibland längtade hon efter en huvudkudde men hon älskade honom. Trots att hon visste att han inte skulle säga det tillbaka sa hon det till honom.

”Jag älskar dig.”

Han svarade inte. Han körde mot New York.

De körde förbi en skylt som informerade de om att de närmade sig. Han ville inte åka dit. Samtidigt så ville han det. Han älskade henne också, han visste bara inte hur han skulle säga det till henne. Han hade aldrig stött på kärlek som var så enkel och varför skulle den få vara det? Var det verkligen tillräckligt att han älskade henne och hon älskade honom? Han visste inte. Så han ökade farten lite till.

De kom fram till New York en dimmig morgon. Hon var rädd för att han skulle lämna henne. Hon var inställd på att han skulle det. Hon ville säga förlåt, rädda vad som nu fanns och sluta älska honom om det skulle förenkla allting. Hon ville inte möta verkligheten på andra sidan bildörren om inte han var med.

De körde till Brooklyn. De bodde i bilen en hel vecka utan att åka någonstans. De började tvivla på varandra men ville inte visa sig sårbara. Han undrade var han skulle ta vägen utan henne och hon undrade varför hon skulle klara sig i New York utan honom. De visste båda två att ingenting i livet var enkelt samtidigt ville de varandra väl. Såklart att hon ville att han skulle vara lycklig och vice versa. Om de behövde varandra för att vara lyckliga fanns det inget logiskt skäl till varför det inte skulle vara enkelt. Varför de inte skulle få vara lyckliga i varandras armar så länge de ville. Så länge de kunde. Men de var rädda. Hon trodde inte att han älskade henne och han tvivlade på om hon skulle stanna kvar med honom i verkligheten också.

En morgon klev han ur bilen utan att hon vaknade, han lämnade en lapp att hon inte skulle gå någonstans och sedan promenerade han runt i Brooklyn i jakt på svar. Skulle de kanske ha det enklare för sig på fyrtiotalet? Brooklyn var underhållande på morgonen, han kände någon form av hemtam känsla inför husen och ljuden som omgav honom. Hon fick honom att känna sig hel så varför skulle han inte stanna kvar?

Den kvällen låg de tätt intill varandra i baksätet och han berättade allt om sig själv för henne. Allt som han inte berättat dittills; var han kom ifrån, varför han köpt bilen, hur han givit sig av för att hitta vad det nu var som saknades. Han hade fortfarande ingen vision men han kände sig hemma i Brooklyn och hade alltid velat skriva en bok. Han anförtrodde henne alla sina hemligheter och hon berättade för honom om sina föräldrar. De somnade slutligen som vanligt i varandras armar och båda två kände lite lättare.

”Jag älskar dig”, sa han till henne när de vaknade på morgonen.

”Det visste jag redan”, sa hon och log.

De flyttade ut ur bilen, in i en takvåning med låghyra och avflagnad färg på väggarna. De hade bara olika koppar men en kaffemaskin från ett annat millennium värd att dö för. De behövde inte mycket för att vara lyckliga men med tiden fyllde de våningen med möbler, tavlor och gardiner som bara var deras. Hon blev inspicient, fick i början jobba med små teateruppsättningen i Brooklyns undre värld men ambitionen och hans stöd tog henne till sist till Broadway. Han pendlade till en början mellan trettiotalet och fyrtiotalet för att recensera filmer men sedan blev han advokat. De slutade aldrig vara kära i varandra och ingen av de tvekade, ingen av dem ville gå. De hade ofta sex i bilen för det gjorde det mer intressant, ingen av dem sov egentligen bäst i en vanlig säng.

Ibland kunde någon av dem tänka på hur det kunde vara så enkelt men svaret var nog tur. Det fanns ingen slump och det fanns inget öde. Det var ren och skär tur att de funnit varandra och ingen av dem tänkte någonsin släppa taget om den andra.

söndag 29 november 2009

Gardiner och en spik

Det var i juli. Samma månad som morfar dog. Jag sydde gardiner. Det var ovanligt varmt och soligt det året, i juli och det regnade nästan ingenting. Men jag sydde gardiner.

Det var egentligen bara raksömmar men de fick mig att känna mig hel. Som om jag sydde ihop mig själv. Framför den där gamla symaskinen kunde jag helt gå in i mig själv och samtidigt vara så närvarande. Alla mina sinnen skärptes; jag såg, hörde och kände allting. Och maskinens smattrande höll mig kvar på jorden medan jag drömde mig bort till en pojke med fräknar och rufsigt, brunt hår som självklart inte fanns på riktigt. Det var ett dubbelt medvetande.

Jag kunde drömma mig bort till Afrika om jag ville för jag blev inte störd. Man stör inte någon som är upptagen med att sy gardiner.

Högen med gardiner växte för var dag i juli som gick. Jag fick slut på tyg någon gång runt den sextonde och jag tiggde och bad efter mer. De tygerna tog också slut.

Jag sydde en av slipsar för att utmana mig själv. En gardin av sidenslipsar. Ett sådant mishmash av färger och mönster var känslomässigt det enda rätta men passade omöjligt in någonstans.

Morfar mådde allt sämre. Jag kom inte längre på lika många saker att säga till honom för jag visste helt enkelt inte vad han ville höra. Jag läste sportdelen högt och berättade för honom att jag aldrig blivit kär. Han sa att jag hade gott om tid. Han var trött, jag ville egentligen inte gå ifrån sjukhussängen men det var så enkelt att ha mina gardiner som ursäkt. De var min ursäkt.

”Vi ses imorgon, morfar”, sa jag och han tryckte min hand.

Sedan dog morfar. Han dog och jag sydde gardiner. Alla grät och jag sydde gardiner. Solen sken i slutet av juli och jag sydde gardiner.

Tiden stannade och det kom inget regn. Morfar älskade regn men det var sol hela tiden. Jag hade svårt att koncentrera mig, någonstans mellan närvaron och drömmandet framför symaskinen hade någon satt en spik. Rakt igenom och jag fick inte bort den.

En kväll kom regnet. Jag satt med spiken och en gardin som skulle fållas. Jag satt och drog djupa andetag i hopp om att spiken skulle försvinna. Så träffade den första droppen rutan. Sedan en till. Snart öste det ner och jag fällde min första tår. Torkade ilsket bort den och stack mig på nålarna i fållen. Det kom fler tårar. Jag torkade inte bort dem, jag gav upp, jag lät dem komma.

Salta tårar strömmade ner för kinderna när jag sydde klart den vinröda gardinen. Morfars röst överröstade symaskinen och jag kunde inte få stopp på tårarna.

Tre raksömmar så var gardinen klar. Åskan dånade och någonstans slog en blixt ner. Jag satt där med gardinen. Till sist torkade jag tårarna med den och hängde upp den i mitt rum. Jag stod länge och tittade på den och på regnet utanför. Jag log när en ny ström tårar kom.

Spiken var borta.

onsdag 25 november 2009

Skor, Centralen och Ivar Lo

De klapprar mot golvet i Centralens ankomsthall. Klackarna, alltså. Med ett pirr i magen och en blick av förväntan söker jag genom folkvimlet. Han är inte där ännu, vid Spottkoppen och det var meningen, i tanken, att han redan skulle stå där och jag skulle komma in som en dröm, som i en dålig film. Med klackar som klapprar mot golvet och hatten i handen. Nu är jag här först. Han är inte här ännu, men det gör ingenting. Huvudsaken är att han kommer. Han är värd att vänta på och jag försöker vara en stillastående dröm.

Folket vimlar förbi, ett stressat virrvarr. Hemska tanke att inte hinna köpa Djungelvrål innan tåget går mot mormor i Västerås… Hjärtat slår snabbt och högt, hör ingen annan det? Tiden går långsamt där vid Spottkoppen men folk flyger förbi. Och där är han plötsligt. Några meter bort och närmar sig med stora, lugna steg och ett leende. Och jag ler också. Taket glittrar för att Augustisolen lyser och han släpper väskan på golvet vid våra fötter för att kunna ge mig en kram. Jag skulle inte byta den kramen ens mot tjugo kyssar. Han drar tummen över min kind och vi skrattar.

Vi är nästan lika långa, klackarnas fel, när vi går till tunnelbanan. Röda linjen mot Norsborg och vi hoppar av vid Mariatorget. Han berättar om den turbulenta tågresan hem till Stockholm och om vad han gjort sedan sist medan jag visar vägen till Ivar Los park. Det är dit vi går. Det är eftermiddag, det är nästan svalt i luften och vi har ingen filt men vi sätter oss i gräset och lägger armarna om varandra. Han luktar lika gott som förut och vinden tar tag i hans lugg.

En kvart senare kan vi inte hålla oss längre och han lutar mig mot backen. Han kysser mig och jag kysser honom tillbaka. De där sommarmånaderna ifrån varandra försvinner ut i tomma intet och han har händerna i mitt hår. Han viskar att han har saknat mig och jag knyter mina händer i hans nacke. Fem minuter känns som en timme och en timme som fem minuter. Klockan slår fyra och klockan slår fem. En och annan fotgängare kommer gående genom parken, drar ingen notis om oss och är sedan borta igen. På väg någon annanstans.

Till sist är både läppar och tår som bortdomnade och magen kurrar under en tunn tröja. Vems mage det är är svårt att svara på men mat är kanske det enda rätta. Med möda reser vi oss upp, klackarna har blivit smutsiga av jord och gräs men det bekommer mig inte det minsta.

- D "Du är lite kortare utan skor och då blir jag lite längre", säger han, "jag tycker om hur ditt huvud passar under min haka då, där vid halsen när du säger att jag luktar gott och jag känner doften av ditt hår som luktar äpple och ibland vanilj."

Egentligen är det nog dags att ta tunnelbanan hem igen, säga hejdå och släppa hans hand men det vill inte jag och han frågar vad jag vill göra nu.

- Ja "Jag vill gå hem till dig, så kan vi ta av oss våra skor. Sedan vill jag dra av dig din tröja medan du fumlar med knapparna på min blus och därefter vill jag knäppa upp dina byxor och lirka av mig mina strumpbyxor, ta av mig min kjol så att det bara är de fina underkläderna jag tog på mig imorse för din skull kvar. Och sedan vill jag sträcka mig på tå för att ge dig en kyss och lägga huvudet under din haka, där, där det passar så bra och du luktar så gott och jag har bytt schampo, men du tycker ju om mango. Jag vill att du ska lägga händerna där i ryggslutet för då känns det tryggt och jag vill aldrig att du släpper."

Så vi går till tunnelbanan. Byter linje igen när vi kommer till Slussen. Återigen är det mycket folk i farten; på väg hem till middagar och familjer, trötta efter ytterligare en onsdag. Vi säger ingenting, vi iakttar bara alla andra med mobiltelefoner, trötta anleten och dålig hållning. Och sedan tittar jag på honom för att han tittar på mig. Är det beundran i hans blick? Eller någonting helt annat? Och vad visar min för honom? Jag slår ner blicken, vet inte varför jag känner mig generad men han fångar upp den igen, lägger en hand någonstans mellan örat, halsen och kinden och han pussar mig på näsan. Vi lägger våra pannor mot varandra och flätar ihop händerna.

En evighet och några minuter senare står vi vid hans port. Hans slår in koden och tar min hand. Vi tar hissen upp. Jag kan inte sluta titta på honom och mina fingertoppar mot hans skickar små stötar genom hela ryggraden och ner i tårna. Hissen skakar men vi är framme. Jag tar av mig mina klackar och blir lite kortare, han blir lite längre.

- Ja "Jag vill aldrig släppa dig", viskar han.

Och han knyter händerna i mitt ryggslut och trycker mig mot sig för där känns det tryggt. Under hans haka, där vid halsen där det luktar så gott.

tisdag 24 november 2009

En bokstavskarusell

Hej. Nu finns jag här också. Snart är jag kanske överallt. Det är Johans fel att jag är här. Fina, fina Johan som har läst mina noveller och tycker att de borde finnas publicerade någonstans.

Jag har alltid hållit hårt i min förmåga att kunna skriva. I vissa kalla stunder har den känts som den enda förmåga jag har, det närmsta talang en medelmåtta med långa ben och alldeles för mycket känslor kan komma. Mitt liv är en karusell av bokstäver, jag älskar bokstäver och jag älskar ord. När jag kan så kan jag. Då skriver jag allt, överallt; utkast i mobilen, på insidan av låret, mitt i ekonomianteckningarna. Och när jag inte kan står min värld still.

Här är det meningen att jag ska visa vad jag kan.

Ikväll känns det som om jag tagit ut för mycket i svängarna redan men om pojken lyckas övertala mig att våga våga våga kanske ni kan läsa ett skriftligt mästerverk av moi, Joint, redan imorgon.

För er som är nya, hejhej, ni hittar mig och CK på Gotlandsgatan. Det är bra grejer.