Lycka. Känsla av djup glädje. Betyder även mindre betesäng.

Hon ville så hemskt gärna intala sig själv att hon var lycklig. Ännu hellre ville hon vara lycklig, få känna att bra saker var på riktigt. Att bra saker kunde hända vem som helst. Och att bra saker var bra.

Hon hade lärt sig att alltid ta vara på småsaker i vardagen. All form av bekräftelse sög hon upp som en svamp i ett desperat försök att få känna sig behövd, uppskattad och älskad. Småsaker betydde alltid, alltid mer för henne än för alla andra. Hon kände sig alltid otillräcklig och hon kände sig alltid ensam.

Hon hatade att be om saker, framför allt för att hon var livrädd för att få ett nej. Att bli nekad. Hon var rädd för att bli sviken och ensam kvar. Samtidigt kunde hon inte ta till sig kärlek. Hon var helt övertygad om att kärlek inte var till för henne. Hon menade varje vänligt ord som hon yttrade men hon trodde aldrig att motsvarigheten var äkta. En ren förolämpning mot de som hon levde för, krasst draget. De hon älskade mest var också de hon tvivlade på mest. Kanske för att de som skulle älska henne mest redan svikit så många gånger. Det var helt enkelt inte rättvist.

Hon lärde känna sig själv i mörkret. Hittade anledningar men inga lösningar. Inga som helst svar. Ibland vaknade hon och önskade att hon var åttio år istället för sjutton. Det skulle vara så skönt att redan ha levt. Att förhoppningsvis bara ha lyckliga minnen kvar. Lyckliga minnen och en massa fotografier. Ibland var det bara motvind.

Skuldkänslor var någonting hon kände nästan lika väl som bekräftelsebehov. Framför allt fick hon skuldkänslor av sina bekräftelsebehov. Hon hatade att be om saker men just att hon faktiskt behövde omtanke fick henne att känna dåligt samvete gentemot de som visade henne den.

Allting var ett fruktansvärt virrvarr under en skrämmande höst. Det var så enkelt att dölja allvaret i ett nästan obefintligt välbefinnande med hjälp av smink, kläder, leenden och skratt. De dagar hon inte ansåg sig vara realist tyckte hon om att låtsas som om hon levde i en film. Helst svartvit, då syntes inte alla defekter lika bra. Fick hon välja epok levde hon på femtiotalet. Det var minst sagt en underlig film.

I hennes liv fanns ingen Han. Den här historien har inte en hemlig ömsesidig önskan om en plats där allting bara handlade om hennes fingrar i hans hår och hans händer i hennes ryggslut. Det skulle aldrig gå så långt och hon skulle aldrig komma dit. Hon skulle antagligen aldrig lyckas släppa in någon Honom, av rädsla för att bli lämnad ensam. Det skulle krävas ett omåttligt tålamod och väldigt mycket nitroglycerin för att tränga igenom den mur av pansar som hon satt upp runt sitt ensamma, fega hjärta.

Hon hade alltid sagt att hon ville bli hittat, inte leta men om sanningen kom fram hade hon egentligen gömt sig så länge hon kunde minnas. Kärlek är inte till för alla och varför skulle hon förtjäna villkorslöshet egentligen?

Var tar egentligen livslusten vägen? När slutade hon vara så full av sprakande liv och glädje som lyste i ögonen och som fick alla andra att le tillbaka? Problem hade alltid kantat hennes väg och inte kan det väl vara så att man faktiskt får nog, att kropp och själ inte orkar mer? Framför allt kunde hon inte komma på hur hon skulle kunna bli glad igen. Egentligen saknades ingenting, det fanns en salig blandning av glädjeämnen och problem så mycket större än henne. När något av de där små glädjeämnena försvann krympte lusten att fortsätta lite mer för varje gång.

Hon hade tydligen vuxit upp för tidigt. Hennes behov av att ta ansvar gjorde henne irriterande för de människor som fick henne att vilja fortsätta. Hon skulle fortsätta. Hon hade lärt sig att man inte ger upp utan vidare och hennes ork tröt men det kunde ju ha varit så väldigt mycket värre.

Det blev vinter och tillvaron blev mörkare. Sedan lite ljusare. Helt klart en bergochdalbana. Och det ständiga virrvarret som inte ville lösas upp till dimma. Trots att dimma var allt hon såg. Så blev det april till slut.

Det blev april och hon slutade känna sig så fångad i sig själv. Parkhäng kan få vem som helst att glömma vad som finns bakom lyckta dörrar. Hon lärde sig att släppa på de krav om perfektion som hon bar med sig som en skugga av otillräcklighet. En dag vaknade hon av solen, klockan var knappt fem och hon kände sig tillräcklig. Hon frös inte av avskyn gentemot sig själv och hon somnade om med ett litet blygt men förnöjt leende på läpparna.

I maj kom den första sommardagen. Hon packade in sina destruktiva känslor tillsammans med de problem som hon inte kunde lösa, som inte var hennes ansvar, i en rosa matlåda. Den packade hon sedan in i en kartong som hon skickade till Kairo. Ingen retur.

Solen sken och lite av den sprudlande energi som hon glömt bort började synas igen. Hon kom på sig själv med att känna sig avslappnad för första gången på tio månader. Efter det grät hon i en vecka. Lättnad måste nog komma innan lycka. Det blev ett slags avslut och en underlig form av tillfredställelse. Egentligen hade hon alltid tyckt ganska bra om sig själv.

Nästa höst blev enklare. Då var världen grå och röd, inte svart. Då njöt hon av hösten och de världsliga problem som tyngde henne eftersom hela världen inte längre stod på hennes axlar. Lycka är nog ouppnåeligt eftersom ambition aldrig gör oss helt nöjda med tillvaron. Ambition var det som fick henne att orka. En strävan efter trygghet som inte tycktes finnas någonstans innan hon fann den i sig själv.