Tänker på att låna hans stickade tröjor, i en lägenhet som badar i sensommarljus. Tänker på omfamningar och ögonblick att dela utan ord. Saker att berätta ohejdat för varandra om då, nu och sedan.
Tänker på innan och efter det då blivit vi. Om en annan säkerhet kontra andra tvivel. Om tjafs och tystnad och en medvetenhet om att man vill nu, men kanske inte för evigt. Om rädsla för att inte bli bekräftad men att chansa ändå och vakna i en famn.
Att vi kanske kan få upptäcka att att den andras goda sidor och brister passar som hand i handske. Att tidigare snedsteg inte alls behöver upprepas, att samma strider inte behöver stridas och att vi vet att det är bättre att fråga än att anta. Att gå ut på stan och hitta spontanpresenter för en spottstyver.
Att få ökad puls av sena telefonsamtal. Att genom en ölandedräkt få förklarat för sig hur svårt det är att förklara. Att laga mat tillsammans och koka pastan för länge eftersom vi inte kan få nog. Att vara harmlöst komplicerad för att se den andra visa sig sårbar först.
Att våga ge på riktigt, trots osynliga ärr och sorger. Att göra planer och bryta löften. Försonas.
Träffa den närmaste kretsen. Långsamt bli det enda som på riktigt räknas. Att utan ord berätta att ingen annan får det att kännas likadant. Plötsligt ha samma våglängd, samma puls, samma tysta förhoppningar.
Att lista krav med en gnagande oro men bemötas med en puss och ett ja. Stanna i sängen hela dagen för ingenting är lika underhållande. Att känna att kärlek faktiskt finns och sitter mittemot på tunnelbanan.
Fira viktiga datum med extravaganta oviktigheter. Hitta anledningar i allt. Och när natten blir till dag igen viska det som ingen annan vet; drömmar och mardrömmar.
Att till slut se sig bli lämnad utan att känna någon sorg, eftersom vi redan lärt oss att ingenting varar för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar