Nej, det är inte ditt fel att världen utanför ytterdörren är fördärvad. Nej, det är inte ditt fel att allting bara gick fel till slut. Jag vet. Jag bad om så lite. Jag bad ju inte om någonting, minns du? Jag ser hur du tröttnar. Jag skriker igen. Någonting slocknar i din blick och jag vet att du inte orkar säga emot. Du orkar inte ens stanna kvar. Nej, snälla, gå inte. Förlåt.
Du smäller igen dörren. Jag står kvar och försöker komma ihåg hur man andas, det borde ju faktiskt vara automatiskt men plötsligt kan jag inte. Du smällde igen dörren igen, vart går du då? Paniken växer, kommer du tillbaka? Jag vill gråta men jag vill inte gråta. Jag vill springa efter men jag vill stå still. Jag vill vänta på att du öppnar dörren och stiger in igen men jag vill ta mitt och gå.
Varför gör vi allting alldeles för svårt? Och vart är du på väg nu? Du går kanske till någon som inte skriker, gråter och beskyller dig för alla de där stora sakerna som du faktiskt inte kan påverka. Någon som listar sina krav, så att du ska kunna veta. Veta vad hon vill ha av dig. Jag håller ju bara käften och vill tro att du redan vet. Jag håller ju käften och blir besviken när du ytterligare en gång inte lyckats läsa mina tankar. Tycker du mer om henne? Eller vill du helst att det ska vara jag, att jag ska vara så?
Jag är trött. Jag är trött på att se mig själv där nere på marken. Jag ligger på mage och försöker bygga upp korthuset som ska föreställa mitt liv. Armarna blir tyngre ju högre huset blir och till slut rasar det. Och du kliver in så att jag kan beskylla dig för att ha blåst på mig. På mitt liv. Som om det är ditt fel att jag är oförmögen att göra någonting av mig själv. Som om du står för varje besvikelse jag utsatts för. Jag gråter och häver ur mig hinkvis med ord som jag inte menar. Som jag inte vill att du ska höra. Jag säger att du inte älskar mig. Att du aldrig finns där. Och att du skulle tycka att ditt liv var bättre om jag inte fanns.
Du står alltid bara där. Och tar emot. Och går. Jag är trasig, emotionell, distanserad, behövande, beroende, hjälplös, kontemplativ, uppbrusande, försiktig, hängiven, elak. Jag är allt som jag säger att du är. Och jag tänker att du antagligen är lika resignerad som jag. Att du stannar kvar hos mig för att du känner dig värdelös. Jag gör ju det. Hur ska jag kunna tolka dig annorlunda? Du vill aldrig behöva mig. Du vill aldrig stå och skrika på mig medan du vrålar inuti ditt eget huvud att jag borde fatta att du gör allt för en kram. Lite ömhet. Lite tröst. Allt sådant som jag är villig att ge. Så länge jag också får.
Du kommer tillbaka igen. Det vet jag men jag vågar ändå inte hoppas. Och vi är tysta ett tag innan vi somnar lagom nära och inte säger någonting om att det är försvarsmekanismer, att det inte betyder någonting och att allting kommer bli bättre bara det blir varmare ute. Ingenting vi säger är lögn. Och ändå talar vi aldrig sanning.
Vi kanske är sådana där som håller ihop för barnens skull. Men vi har ju inte ens barn. Vi är ingenting för varandra, jag litar inte på dig, du vill inte ha mig. Eller vill du? Hoppas du att jag vill? Lever vi med varandra, på hoppet? Kanske står vi ut för att vi är naiva nog att tro att om vi håller ut länge nog kommer den ena av oss säga hur det egentligen står till. Någon av oss kanske är först med att säga sanningen.
Kanske ska det vara jag? Om det finns en möjlighet för oss att vara lyckliga tillsammans, bara någon av oss talar sanningen, så kan det få vara jag. Jag kan säga vad jag vill ha, jag kan lista mina krav. Och du kan säga vad du vill, jag kommer lyssna. Jag kommer tro på dig när du säger att du älskar mig. Så länge du säger det till mig.
Så jag sitter och väntar. För jag vet nu. Jag vet vad jag vill att vi ska vara. Lyckliga. Och jag ska inte skrika mer. jag kan ge mig själv till dig om du vill. Vi kan lita på varandra. Var är du? Varför kommer du aldrig tillbaka igen? Det är ju redan mörkt. Och jag har städat och lagat mat som jag har för mig att du gillar. Jag väntar ju. Var är du? Det där hoppet vi levt med brinner nu. Jag vill bara ha dig här igen så allting bra till slut. Vi kanske till och med kan skratta åt allting. Lära oss allting på nytt. Bygga ett korthus tillsammans.
Mobilen plingar. För att du talar om att du inte kommer tillbaka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar