Det var en tidsparadox. Det bästa av världar på ett sätt som är oförklarligt såhär i efterhand för utomstående tredjeparter. Allt hon visste var att hon lämnat England och en manodepressiv mor, med sorgen efter sin faders död och alldeles för få klänningar från det ljuva tjugotalet i bagaget. Allt han visste var att han lämnat allt, han hade velat ha någonting annat och föga visste han att han skulle hitta henne. Ingen av dem såg någonsin tillbaka.
Till en början bodde de i bilen. Det kändes smidigt fast de hade aldrig diskuterat saken. Att bo i bilen innebar helt enkelt att de sparade pengar och var tvungna att sova tätt, tätt intill varandra i baksätet varje natt. Hon älskade att ha fingrarna i hans hår, bak i nacken och han älskade att hon luktade så gott.
På det sättet reste de, körde runt utan mål genom Staterna och vände ut och in på varandra. Långsamt, för ingen av dem hade egentligen bråttom någonstans. Världen stod stilla och de hade gott om tid innan det var dags att möta verkligheten. Levde man bara en gång borde man göra det ordentligt. Det var det enda rätta.
De var bara två komplicerade själar som aldrig trott att livet kunde vara enkelt.
Han skulle aldrig glömma deras första dag tillsammans. Han hade just köpt bilen, en Volvo Amazon, på sextiotalet och sedan kört ner till trettiotalets Kalifornien. Han hade inget mål, ingen plan och förutom bilen hade han inte mycket i sin ägo och inte så mycket pengar kvar heller.
Han hade kört hela natten och stannade till för att äta frukost just när solen gick upp. Äggröra och bacon och för svagt kaffe för en-och-någonting-dollar upptog hans uppmärksamhet när hon kom in. Hennes skönhet var på inga sätt slående och just där och då var hon inte ens vacker; håret var slarvigt uppsatt och hon var osminkad men han kunde inte ta blicken från henne. Solen lyste upp hennes ansikte genom fönsterrutan, hon mötte hans blick och log snabbt. Jo, hon var vacker, i en omodern klänning från tjugotalet var hon enkel men påtagligt vacker. Plötsligt var han inte så hungrig längre.
Hon ställde ner sin slitna resväska och beställde in en kopp kaffe. Hon kände sig lyckligare än på väldigt länge trots att hennes plan tog slut här. Så hon hade tagit till USA och nu då? Hon kände inte en kotte och hade inte mycket kontanter kvar… En kaffekopp serverades framför henne, hon tittade upp och mötte hans blick igen. Han satt två bord bort iklädd en något skrynklig kostym och det låg en hatt bredvid honom. Återigen log hon artigt mot honom, en amerikansk gentleman personifierad vilket roade henne en aning. Det slog henne sedan hur hon själv måste se ut och rodnande sänkte hon blicken till det alldeles för svaga kaffet.
Vad det var som fick honom att gå fram till hennes bord visste han inte. Kanske var det att hon såg lika trött och glad ut som han kände sig eller att han helt enkelt inte hade någonting att förlora… Hennes brittiska accent överraskade honom men stärkte samtidigt hans intryck av henne. Hans artighet och amerikanska fick hennes hjärta att slå små volter och hon förbannade sin engelska blyghet. Han frågade om han kunde skjutsa henne någonstans och hon tackade ja.
Han lyfte in hennes resväska i bagageutrymmet på den fantastiska bilen medan hon imponerades av instrumentbrädan och sedan åkte de norrut. Han frågade vart hon skulle och hon svarade med ett skratt att hon egentligen inte visste. Hon slets mellan en sprudlande livsglädje och sitt återhållsamma engelska beteende. Hon beslutade sig för att släppa det sistnämnda och så började hon prata. Han förtrollades av henne, hennes ord, och hon hade blivit blixtförälskad i honom sedan hon sett hans klocka på högerarmen.
De körde hela dagen utan att egentligen veta vart de hamnade och när de stannade för kvällen hade de berättat sina livshistorier för varandra. Hon var öppen och ärlig; livet hade ibland varit en motvind men hon lyckades alltid se framåt och le igen. Det var en slags självbevarelsedrift, precis som hennes mörka humor, sa hon med ett skratt. Hon hade inte sagt någonting om sina föräldrar och han hade varit finkänslig nog att inte fråga. Hon hade frågat om honom också, fått reda på det förefintliga. Han hade svarat på alla hennes frågor utan att öppna sig för mycket. Han var inte förtegen men han hade många hemligheter. Han var inte lika naiv som hon.
De njöt av varandras sällskap och för varje stad de körde igenom kom någon av de på en ursäkt för varför han inte skulle släppa av henne. Istället köpte de mat med sig och körde längs motorvägen rakt mot ingenstans. När solen gått ner och himlen fyllts av stjärnor stannade de intill vägen och åt maten på motorhuven, hon tog fram en tröja ur bagaget men lämnade skorna på marken. Det var årets första sommarnatt.
Till sist frågade hon om bilen.
”Den är lite före sin tid, inte sant?”
”Jo”, svarade han, ”ungefär trettio år… sextiotalet, det är svårt att förklara…”
”Nej, jag förstår precis; jag har Madame Bovary i nytryck där i resväskan”, sa hon med en axelryckning.
Det var ologiskt, men de förstod varandra.
Han lutade sig tillbaka mot vindrutan med en suck, barfota och de översta knapparna i skjortan uppknäppta. Han sneglade lite på henne, håret skymde hennes ansikte och hon satt med benen i kors. Han tyckte att hon var väldigt vacker. Hon tog fram någonting ur fickan på tröjan och vred ansiktet mot honom.
”Jag träffade en ung man från Amsterdam under båtresan hit”, sa hon medan hon började rulla en joint på motorhuven. ”Röker du?”
”Nej”, svarade han, ”men någon gång ska ju vara den första, eller hur?”
Hon tände jointen, tog två bloss och andades ut ett moln av grå rök.
”Det här är bra grejer”, sa hon på grov brittiska när hon räckte över den till honom.
En halvtimme senare satt de kvar på bilen, tunga i huvudet. De hade tagit på sig skorna och kunde inte sluta fnittra. Hon låt med huvudet mot hans bröstkorg och han tvinnade en av hennes hårslingor mellan fingrarna. Ingen av de vågade röra sig.
Till sist började hon frysa och han reste sig för att ta fram sin kavaj ur framsätet och ge henne den. Han la den över hennes axlar och strök hennes hår bakom öronen. Han älskade hennes hår. Hon fascinerade honom; hon var så levande men samtidigt så medveten om sig själv och sin plats i världen. Hon mötte hans blick och han kände hur en ny slags hoppfullhet fyllde honom.
Morgonen därpå fortsatte de bilkörningen. De sa nästan ingenting och höll blickarna på vägen. Hon drog upp benen under hakan och tittade på honom lite i smyg. Lärde sig hans ansikte, hans linjer och drag. Man kan lära sig väldigt mycket från en persons ansikte. Hon hade lärt känna sina föräldrar mest genom att studera deras ansikten eftersom båda två varit ganska fåordiga när hon växte upp.
Hon försökte komma på någonting vettigt att säga men det verkade som om hon helt tappat förmågan att prata. Så råkade hon titta upp i taket och fick då syn på avtrycken från hennes röda skor. Hon kände hur fjärilarna flög omkring inuti och hon började fnittra. Han tittade på henne och flinade, tog sedan hennes hand och så var spänningen som bortblåst.
De sa fortfarande ingenting men båda två tänkte på kvällen innan. Hur han, efter att ha tänkt efter noga, kysst henne på motorhuven och hur de sedan hamnat i bilens baksäte. Knapparna från henne klänning låg någonstans mellan sätena nu… De hade knappt kunnat urskilja varandra i mörkret och ändå hade de inte somnat förrän solen börjat gå upp. De hade somnat utmattade i varandras armar under någonting som säkert hade kallats filt en gång i tiden och hon hade bara haft skorna på.
Nu var de båda trötta men lyckliga och de stannade och köpte kaffe. Hon såg över sitt yttre på frukostställets toalett och sedan åkte de igen. Fortfarande helt utan mål.
Och så fortsatte det. Varje natt upptäckte de nya saker hos varandra; hon fick gåshud på hela kroppen av kyssar i nacken, någonting som han fann väldigt underhållande. När natten var kylig och de var vakna i timmar, skrev de små meddelanden till varandra på de immiga fönsterrutorna innan de somnade med hennes huvud tätt intill hans hals och hans händer i hennes svank.
Ju fler nätter som gick, desto närmare henne ville han vara. Han var inte en sådan person som lätt blev kär, men långsamt insåg han hur djupt han började känna för henne. Hur bra det kändes och hur enkelt det var. Nästan lite för enkelt.
De pratade om drömmar också. Lämnade det förflutna där det skulle vara och såg framåt. Fortfarande utan att veta när de skulle nå det där Framåt. Hon berättade en morgon att hon precis kommit på vad hon ville bli. En morgon när de började köra som vanligt hade hon plötsligt kommit på vad hon ville få ut av livet.
”Jag vill bli inspicient”, berättade hon med ett nytt blänk i ögonen.
”Vad innebär det?”, frågade han och svängde för snävt i en kurva.
”Då har man ansvar för att allt löper som det ska i en teaterproduktion tillexempel”, svarade hon, ”man ser till att allt och alla är på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag tänkte kanske New York, Brooklyns kulturscen har jag hört är väldigt spännande att jobba med.”
”Då rattar jag väl dit”, sa han tyst.
”Nej, det är bara en dröm, ett alternativ”, skyndade hon sig att säga, ”just nu är vi ju på väg någon annanstans. Vad är din dröm?”
Han tänkte efter en stund.
”Jag vet inte riktigt. Jag tror att jag håller på att leta efter den”, sa han sedan.
De fortsatte prata, hon hade velat bli lärare som liten och han ville länge bli brandsoldat.
Bilen hade en radio med plats för kassettband från sextiotalet och han hade ett band med en enda låt. Den lyssnade de på om och om igen medan hus, städer, träd och fält susade förbi längs vägen. Tack och lov var den en modern låt, bara något år gammal och hon brydde sig inte ens om att fråga hur han lyckats få The Ink Spots på ett kassettband från 1963. Istället sjöng hon med och ibland stämde han in.”In my heart I have but one desire, and that one is you, no other will do…”
En dag när regnet slog mot rutan letade hon bland kanalerna på bilradion, det brusade av dålig mottagning men sedan hittade hon en låt från 1990-talet. De satt tysta och lyssnade på texten, på det för dem futuristiska oväsen som dykt upp ur ingenstans. Han tyckte att den var deppig, hon njöt i fulla drag.
I run up to the rainbow, girl
Just to pass it by
I'll never have a change of heart
I swore I'd never sing
I have no heart this one is gone
And now I wear the wings
You know I dreamed about you
For 29 years
Before I saw you
“Jag fyller år imorgon”, sa hon sedan och tittade ut genom fönstret.
"Han var inte förtegen men han hade många hemligheter. Han var inte lika naiv som hon."
SvaraRadera"Knapparna från hennes klänning låg någonstans mellan sätena nu."
"..hon älskade hans hår, hans ögon, hans armar. Hon älskade att han var snäll och rolig, att han alltid hade kostym på sig och att han släppt in henne i sitt liv."
"verkligheten på andra sidan bildörren"
"han lämnade en lapp att hon inte skulle gå någonstans och sedan promenerade han runt i Brooklyn i jakt på svar"
...tycker jag var hemskt, hemskt fint!
Så himla härligt. Jag ser fram emot mer och önskar lite i smyg att jag kunde skriva som du.
SvaraRaderaBriljant.
SvaraRaderafiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin novell
SvaraRadera