Att trampa runt i gränslandet

Nu sätter vi varandras hjärtan i brand och våra egna på spel.

Att vi alltid ska försvåra allting. Aldrig tala sanning trots att vi aldrig ljuger för varandra.

Jag vill säga att du är fin, att jag vill vara nära, jag vill lista mina krav. Istället säger jag ingenting, bara tittar på dig. För att förstå om du förstår.

Du vill säga till mig att jag får dig att känna, men du vill inte lova mig saker. Att du inte kommer vilja om jag kräver för mycket. Du garderar dig, vågar inte älska mig. Så du tittar bara oförstående tillbaka.

Vi vill inte förstå. Var finns det roliga i att lägga korten på bordet och tala klarspråk? Förväntan och oro går ju hand i hand när man träffar någon ny. Vi vill inte leva utstakat. Vi vill bara leva.

Och när vi vaknar sådär nära vet vi först inte vad vi ska säga. Vad kan vi säga? Att fråga dig om du sovit gott känns så slentrianmässigt och fel. Trots att jag verkligen undrar.

Så jag flyttar istället närmare och bara tittar. Ju längre ifrån dig jag är känslomässigt, desto närmare får min kropp vara. Så har vi bestämt.

Jag vill fråga tusen saker. Vill inte behöva lägga band på mig själv, bara fråga dig om dig. Men jag vill inte behöva svara på dina tusen frågor. Jag vet inte ens om du har frågor som du låter bli att ställa.

Vi har så många oskrivna regler trots att vi är så okomplicerade. Det är självklart vad vi gör, oklart vad vi är.

Jag vill ha dig närmast. Vill inte att det ska vara så självklart att hålla din hand att jag slutar tänka på hur det känns. När jag väl tar din hand under bussresor tidigt på morgonen. Vill inte finna mig själv gå runt och vara irriterad på dig för att din smutstvätt plötsligt angår mig, för att du dubbelbokar och för att du irriterar dig på mig.

Men ibland ligger jag och försöker komma ihåg hur man gör när man andas för att jag bara skulle vilja vara där du är. Vilja ha rätten att säga att jag vill vara där du är.

Jag står emot impulsen att berätta för dig att jag är vanvettigt förälskad i dig. Säger inte hur jag längtar och hur jag hatar att inte veta om du är min. Vågar inte berätta vad jag har för bild av dig. Det skulle ju bara leda till att den här illusionen vi har byggt, hela vår föreställning om att vi kan vara nära och samtidigt skydda oss från hjärtesorg, rasar samman. För det som tar en början får automatiskt ett slut längre fram.

Vi nöjer oss med att stå och hångla på startlinjen. Utan mål i sikte.

Om du aldrig får veta vilken kontroll du har, så tappar jag inte min självkontroll. Allt jag vill nu är att tycka om dig, göra dig lycklig, fråga om du sovit gott. Vara din, gränslöst. Men vi vet båda två att gränsen går där någonstans mellan lakanen, så jag väljer att flytta lite närmre och hålla tyst, för då kommer du vara min lite längre.

Ljuger för mig själv för att kunna vara ärlig mot dig.

Keep your head up, keep your heart strong

Som en varm kopp te. Så tänker jag på kärlek. Dricker man för tidigt bränns det ända ner i halsen. Ända in i hjärteroten.

Ju äldre jag blir, desto svårare tycks det även bli att slänga sig vind för våg. Bära hjärtat på armen och säga ”hej, här är jag. Såra mig långsamt.” Det är en universal sanning. Bagaget blir bara tyngre med åren. Och jag gömmer mig bakom en stolthet jag egentligen skäms över.

Jag letar efter fel på dig. Letar efter anledningar att ångra mig. Anledningar att rädda mig själv. Eftersom jag redan vet hur svårt det där med tillit är.

Smörjer in mig med sanningar och osanningar för att undvika exponering. Så att hjärtat inte stannar när blixten slår ner. Säger någonting snällt för tidigt och håller inne med någonting mindre värt. Frågar för att slippa svara. Vet ju faktiskt ingenting.

Men bygger ändå upp mina förhoppningar i ett hemligt rum långt, långt inne när du, den potentiellt fantastiska personen som är du, verkar passa mina fantasier. En liten stund låter jag mig själv glömma att jag förbereder mig på besvikelse. Förhoppningar växer som när man blåser upp en ballong. För varje komplimang, varje leende, varje stöt, inhaleras ny luft och ballongen växer. Ju större den blir, desto modigare blir jag. Desto öppnare blir jag.

Jag försöker smyga mig på dig, ge och ta så lite som möjligt i taget för att inte dricka teet för varmt. Försöker hitta balansen mellan stolthet och hopp. Och du verkar göra exakt samma sak.

Det synliga först; ”här är ett ärr från när jag ramlade av cykeln.”

Till det som är svårare att se; ”ett tag visste jag inte vad jag levde för.”

Sanningar och osanningar.

Vi lever på existensminimum av den andra för att våga berätta våra hemligheter, senare, om ett långt tag, när tiden är inne. Tar vara på oväsentligheter som att det ska vara en skvätt mjölk i kaffet och hur nyckelbenen känns.

Jag går på äggskal runt dig och försöker dölja hur hjärtat slår lite snabbare varje gång. Jag vet precis vad jag inte får fråga, trots att du aldrig sagt det rakt ut. Väntar på att du ska erbjuda mig dig. Jag har lekt den här leken förut. Den handlar om subtila små signaler som du tror att jag inte ser, du kanske tror att jag inte tittar tillräckligt noga.

Vi vet våra skäl för vår tillförsikt. Ingenting fint är fint för alltid. Ju högre upp vi klättrar, desto ondare gör sedan fallet. Vi borde inte locka varandra i fördärvet. Men hur lätt är det att låta bli när allt jag vill är att säga hur fint det känns med dina armar runt mig. Sörplar försiktigt på teet och säger det ändå, fast jag inte borde. Mer för din skull än för min egen. För att försöka locka dig att stanna lite längre. Fast jag låter bli att säga att min hjärta slår fort nu; Gud förbjude att du ska förstå vilken makt du sitter på. Stoltheten vinner över ödmjukheten.

Det är så vi leker. Så vi använder varandra. Tills ballongen förr eller senare smäller. Inte för att för många förhoppningar blåst in, utan för att någon av oss sticker hål på den.

Jag har varit med förut och vet vikten av att dölja besvikelsen. Jag kan påstå att jag är cyniker, att jag är realist och därför visste vad som komma skulle. Att jag lyckats skydda mig från en liten törn i hjärtat. Gör allt för att förneka att jag, den där lilla stunden, var naiv nog att tro att det skulle kunna vara enkelt.

Att spela oberörd till varje pris, är det sista kortet kvar på hand. Att hitta något positivt i att du såg på mig negativt. Jag låtsas att det inte bekommer mig att jag inte bekommer dig. Att jag inte alls tänkte på allt som jag, med lite tur och lite skicklighet, kanske hade fått säga till dig. Att jag inte inte alls tänkte på sådant som jag kanske ville få höra dig säga.

Försöker förminska dig, hitta fel. Försöker tänka att jag inte får bli ledsen, för hur stora förhoppningar kunde rymmas i en så liten ballong? Det svåraste med tillit är när ens stolthet tar över och ställer sig i vägen. När den blir en mur av ömsesidig tystnad.

Sanningar och osanningar.

Sanning: du slog hål på oss för tidigt.

Osanning: jag hade inte börjat hoppas än.

Bortom Alperna och tillbaka

Tänker på att låna hans stickade tröjor, i en lägenhet som badar i sensommarljus. Tänker på omfamningar och ögonblick att dela utan ord. Saker att berätta ohejdat för varandra om då, nu och sedan.

Tänker på innan och efter det då blivit vi. Om en annan säkerhet kontra andra tvivel. Om tjafs och tystnad och en medvetenhet om att man vill nu, men kanske inte för evigt. Om rädsla för att inte bli bekräftad men att chansa ändå och vakna i en famn.

Att vi kanske kan få upptäcka att att den andras goda sidor och brister passar som hand i handske. Att tidigare snedsteg inte alls behöver upprepas, att samma strider inte behöver stridas och att vi vet att det är bättre att fråga än att anta. Att gå ut på stan och hitta spontanpresenter för en spottstyver.

Att få ökad puls av sena telefonsamtal. Att genom en ölandedräkt få förklarat för sig hur svårt det är att förklara. Att laga mat tillsammans och koka pastan för länge eftersom vi inte kan få nog. Att vara harmlöst komplicerad för att se den andra visa sig sårbar först.

Att våga ge på riktigt, trots osynliga ärr och sorger. Att göra planer och bryta löften. Försonas.

Träffa den närmaste kretsen. Långsamt bli det enda som på riktigt räknas. Att utan ord berätta att ingen annan får det att kännas likadant. Plötsligt ha samma våglängd, samma puls, samma tysta förhoppningar.

Att lista krav med en gnagande oro men bemötas med en puss och ett ja. Stanna i sängen hela dagen för ingenting är lika underhållande. Att känna att kärlek faktiskt finns och sitter mittemot på tunnelbanan.

Fira viktiga datum med extravaganta oviktigheter. Hitta anledningar i allt. Och när natten blir till dag igen viska det som ingen annan vet; drömmar och mardrömmar.

Att till slut se sig bli lämnad utan att känna någon sorg, eftersom vi redan lärt oss att ingenting varar för alltid.

Ljudet av hans hjärta som sprack

”Jag älskar inte dig.”

Och han kunde höra ljudet av hans hjärta som sprack. Hon också. Hon såg ner i marken och skrapade med skon i gruset, som om hon ville verka ångerfull men egentligen bara undrade hur länge hon behövde sitta där innan det var okej att resa sig och gå. Hon tänkte inte vända sig om.

Helst av allt ville han att hon skulle gå. Resa sig, stamma någon form av hejdå och sedan inte vända sig om, han heller. Han kände hur han föll, rakt nedåt och ingenstans fanns någonting att greppa, ingenting som dämpade hans fall. Han såg rakt framför sig och undrade hur länge hon skulle känna sig tvungen att sitta kvar så att han kunde släppa fram smärtan, den obeskrivliga värken av hans hjärta som i bitar rasade genom hela kroppen. Och det fanns inget slut.

De satt där. På bänken i allén. På platsen där de träffats för inte alls länge sedan. De satt tysta, undvek den andras blick. Han försökte harkla sig. Ett par gånger, för att se efter om rösten var stadig nog att ge henne tillåtelse att gå därifrån. Till sist reste hon sig. ”Jag måste gå hem nu”, sa hon. ”Klarar du dig?” Frågan gjorde honom rasande, samtidigt som det tröstade lite att hon var lika medveten som han om hur sårad hon gjort honom. Hur hon bara någon timme tidigare krossat hans hjärta och tillvaro, åsamkat honom någonting som ingen annan tidigare lyckats med.

Hon gick. Utan att se sig om. Rättade till väskremmen på axeln men hon vände sig inte om. Han hade hoppats att hon skulle göra det. Han satt kvar på bänken, ovetandes om hur mycket tid som passerade. Tid fanns inte längre, inte ens den kyliga nattluften fanns. Men när klockan slagit så pass mycket att bänken istället ockuperades av de alkisar han aktat sig noga för under sina barndomsår, reste han sig till sist. Han kände sig bortdomnad och började med tom blick gå hemåt.

Han behövde inte tänka. Han kunde inte. Hennes ord ekade i hans huvud; ”du är den underbaraste av alla, den finaste människa jag träffat… men… jag älskar inte dig.” Han hade egentligen anat det. Han hade valt att inte se det men nu var det uppenbart. Och det gick upp för honom att hon inte menat ett enda ord. Insikten fick det att rasa ytterligare inombords.

När han klev in genom ytterdörren gick luften ur honom. ”Hon älskar inte mig”, tänkte han. Det kändes som om hans hjärta var omslutet av en gigantisk hand som slöt sig, hårdare och hårdare. Det var svårt att andas och paralyserad av hennes ord som plågade honom lite mer varje gång han upprepade dem. Han gjorde det inte med flit, men det gick inte att sluta.

Hela natten låg han tyst och stirrade upp i taket. Kunde inte tänka en klar tanke och han torkade bort varje envis tår som lämnade de yttre ögonvrårna. Han ville berätta för någon. Beskriva hur det kändes och höra någon säga ”sådär är det för alla, det kommer bli bättre sen. Det kommer sluta göra ont”. Han hade ingen att ringa, ingen att vända sig till för tröstande ord som han egentligen visste inte skulle hjälpa. Ingenting skulle hjälpa. Det gjorde bara ont.

”Jag dög inte. Jag var inte bra nog åt henne. Varför hoppades jag ens? Jag försökte verkligen. Varför dög inte jag? Vad gjorde jag för fel?”

Han ville bara höra att allt skulle bli bra igen. Men det fanns ingen där.

Framåt småtimmarna, när solen börjat gå upp somnade han, utmattad av sitt tunga, trasiga hjärta. När han vaknade kändes det som en enorm kraftansträngning att stiga upp, som om han bar en tyngd på sina beniga axlar som snart skulle krossa honom.

Han kände ingen aptit på flera dagar. Ingen förstod vad som hänt. Han kände sig ensam. Vad hade han gjort för fel?

Det blev inte bättre, han hade hoppats att det skulle göra mindre om ju mer tid som gick. Han försökte verkligen låtsas som om han inte vadade omkring i sin egen hjärtesorg, inte visa att han hade föll ner från ett stup en vecka tidigare. Han föll fortfarande, det kändes som om det inte fanns något slut, någon landning.

Han drog med polarna ut på fester, skrattade åt alla torra skämt, drack den billiga ölen som om det inte fanns någon morgondag. Och andra flickor kom fram, hälsade, luktade gott men han såg inte deras ansikten. Han såg rakt igenom dem och påmindes gång på gång av hans bultande hjärta som inte längre satt ihop. Ingen annan skulle någonsin duga ändå.

Sedan dök hon upp. På en annan pojkes arm. De hälsade, hon gav honom en kram, halvt av medlidande och halvt av saknad. Åtminstone hoppades han det. Han gick därifrån. Ut i den kalla natten, hans uppgivna suck bildade vit ånga framför ansiktet. Han ignorerade undrande sms om vart han tagit vägen medan han lät fötterna gå som de ville. Plötsligt stod han vid deras bänk. Han sparkade på den. Han var arg; arg på henne och arg på sig själv och framför allt, arg på den andra jäveln som med sitt nöjda ansiktsuttryck dykt upp med henne på armen.

En vecka till gick han runt med sitt likgiltiga skådespel. Tänkte på henne istället för läxorna. Tänkte på henne istället för kommande helg. Och tiden gick så. Varje morgon var en koffeinkrävande inre kamp för att ens få t-shirten över huvudet. Han trodde aldrig att det skulle ta slut, känslan av att all luft pressades ur lungorna varje gång han gick från vertikal till lodrät position. Likaså, varje gång han i slutet av dagen la sig ner och andades ut, kände han de värkande slagen från vänster sida av bröstet. Hjärtat slog i alla fall fortfarande.

Han hade tappat räkningen på hur lång tid som hade gått. Snön hade i alla fall kommit sedan dess. Nu hade den nästan smällt. En fredagsmorgon vaknade han och kände ingenting. Bröstkorgen pressades inte ner mot madrassen och han hade lungorna fulla med luft. Ett fatalt leende skymtades i hans bleka ansikte när han satte sig upp. Ingenting gjorde ont. ”Jag älskar inte dig”, ekade hennes ord men ingenting gjorde ont.

Du är inte bara någon att skrika på

Nej, det är inte ditt fel att världen utanför ytterdörren är fördärvad. Nej, det är inte ditt fel att allting bara gick fel till slut. Jag vet. Jag bad om så lite. Jag bad ju inte om någonting, minns du? Jag ser hur du tröttnar. Jag skriker igen. Någonting slocknar i din blick och jag vet att du inte orkar säga emot. Du orkar inte ens stanna kvar. Nej, snälla, gå inte. Förlåt.

Du smäller igen dörren. Jag står kvar och försöker komma ihåg hur man andas, det borde ju faktiskt vara automatiskt men plötsligt kan jag inte. Du smällde igen dörren igen, vart går du då? Paniken växer, kommer du tillbaka? Jag vill gråta men jag vill inte gråta. Jag vill springa efter men jag vill stå still. Jag vill vänta på att du öppnar dörren och stiger in igen men jag vill ta mitt och gå.

Varför gör vi allting alldeles för svårt? Och vart är du på väg nu? Du går kanske till någon som inte skriker, gråter och beskyller dig för alla de där stora sakerna som du faktiskt inte kan påverka. Någon som listar sina krav, så att du ska kunna veta. Veta vad hon vill ha av dig. Jag håller ju bara käften och vill tro att du redan vet. Jag håller ju käften och blir besviken när du ytterligare en gång inte lyckats läsa mina tankar. Tycker du mer om henne? Eller vill du helst att det ska vara jag, att jag ska vara så?

Jag är trött. Jag är trött på att se mig själv där nere på marken. Jag ligger på mage och försöker bygga upp korthuset som ska föreställa mitt liv. Armarna blir tyngre ju högre huset blir och till slut rasar det. Och du kliver in så att jag kan beskylla dig för att ha blåst på mig. På mitt liv. Som om det är ditt fel att jag är oförmögen att göra någonting av mig själv. Som om du står för varje besvikelse jag utsatts för. Jag gråter och häver ur mig hinkvis med ord som jag inte menar. Som jag inte vill att du ska höra. Jag säger att du inte älskar mig. Att du aldrig finns där. Och att du skulle tycka att ditt liv var bättre om jag inte fanns.

Du står alltid bara där. Och tar emot. Och går. Jag är trasig, emotionell, distanserad, behövande, beroende, hjälplös, kontemplativ, uppbrusande, försiktig, hängiven, elak. Jag är allt som jag säger att du är. Och jag tänker att du antagligen är lika resignerad som jag. Att du stannar kvar hos mig för att du känner dig värdelös. Jag gör ju det. Hur ska jag kunna tolka dig annorlunda? Du vill aldrig behöva mig. Du vill aldrig stå och skrika på mig medan du vrålar inuti ditt eget huvud att jag borde fatta att du gör allt för en kram. Lite ömhet. Lite tröst. Allt sådant som jag är villig att ge. Så länge jag också får.

Du kommer tillbaka igen. Det vet jag men jag vågar ändå inte hoppas. Och vi är tysta ett tag innan vi somnar lagom nära och inte säger någonting om att det är försvarsmekanismer, att det inte betyder någonting och att allting kommer bli bättre bara det blir varmare ute. Ingenting vi säger är lögn. Och ändå talar vi aldrig sanning.

Vi kanske är sådana där som håller ihop för barnens skull. Men vi har ju inte ens barn. Vi är ingenting för varandra, jag litar inte på dig, du vill inte ha mig. Eller vill du? Hoppas du att jag vill? Lever vi med varandra, på hoppet? Kanske står vi ut för att vi är naiva nog att tro att om vi håller ut länge nog kommer den ena av oss säga hur det egentligen står till. Någon av oss kanske är först med att säga sanningen.

Kanske ska det vara jag? Om det finns en möjlighet för oss att vara lyckliga tillsammans, bara någon av oss talar sanningen, så kan det få vara jag. Jag kan säga vad jag vill ha, jag kan lista mina krav. Och du kan säga vad du vill, jag kommer lyssna. Jag kommer tro på dig när du säger att du älskar mig. Så länge du säger det till mig.

Så jag sitter och väntar. För jag vet nu. Jag vet vad jag vill att vi ska vara. Lyckliga. Och jag ska inte skrika mer. jag kan ge mig själv till dig om du vill. Vi kan lita på varandra. Var är du? Varför kommer du aldrig tillbaka igen? Det är ju redan mörkt. Och jag har städat och lagat mat som jag har för mig att du gillar. Jag väntar ju. Var är du? Det där hoppet vi levt med brinner nu. Jag vill bara ha dig här igen så allting bra till slut. Vi kanske till och med kan skratta åt allting. Lära oss allting på nytt. Bygga ett korthus tillsammans.

Mobilen plingar. För att du talar om att du inte kommer tillbaka igen.

I lived in a city sorrow built

Och sedan kom ännu en höst. Kall luft som gjorde det ännu svårare att andas. Han såg hur allting i ett sakta mak dog. Löven som tagit en sorgsen nyans och som singlade ner mot marken i ljuset från en gatlyckta när han kom hem om kvällarna. För varje gång han försökte hålla sig kvar i en rimlig verklighet blev det allt svårare.

Han var trött, hans kropp var trött. Trött på att spela teater, trött på att le, skratta, skämta, hålla uppe en fasad medan insidan av hans kropp blödde, rasade, skrek. Skrek i extrem smärta och panik som ensamhet leder till. Det hårda skalet och skådespelet var en slags tortyr. Ju ondare det gjorde på vänstra sidan av hans bröst, ju mer det brann inuti honom varje gång han slog upp ögonen för att återigen inse att hon inte var där, desto högre skrattade han i andras sällskap, desto bredare log han mot bekanta och främlingar.

Och alla frågade om han mådde bra. Ögonen svartnade för en sekund och i tanken skrek han att det var väl jävligt solklart att det inte var som det skulle, hur skulle han kunna må bra med den meteorstora sorg han var tvungen att bära på alla timmar av alla dagar!? Klart som blanka fan att han inte var okej, hon var ju inte längre kvar hos honom!, innan han log matt och med vänlig ton svarade att allting var så bra det kunde vara och att han bara var lite trött.

”Jag kan inte leva”, tänkte han en morgon när de mörklila ringarna under ögonen hade börjat skifta mot svart.

Han såg sig om i lägenheten som han inte längre brydde sig om. Några av hennes saker fanns fortfarande kvar, han visste inte ens hur lång det som gått sedan hon suttit vid köksbordet, där vid fönstret och läst. Hur han brukat titta på henne i smyg när han stått vid diskbänken och sett hur hennes ansikte spelade i takt med känslan i texten. Om kapitlet var sorgligt kunde han se det på hennes mungipor. Munnen var helt avslappnad men precis innan läppen blev till kind vred den sig i en liten skåra av medlidande. Det var diskret, som en skugga. Han såg den bara för att han tittade. Hon såg alltid ut så när hon led med någon annan. Om hon led själv var käken spänd och hennes ögon fyllda av sorg. Hon tyckte aldrig synd om sig själv.

Han såg åter på sin spegelbild. På det vrak som präglats av för lite sömn, för lite kärlek, för mycket självhat, för mycket saknad. Nu var det han som led och han tyckte synd om sig själv. ”Det finns ingenting kvar.”

Han var utled på att försöka fylla hålet hon grävt upp med mörka nätter och falska skratt. De hade ju träffats en höst precis lik den som nu bultade på dörren. Han visste inte hur han skulle orka. Hon fanns överallt. ”Det blev ju så när man växer ihop med någon annan”, tänkte han, ”att varje trafikljus blir mer än vad det egentligen är”. Varje gatsten blev en plats där någonting övernaturligt hänt för att hon satt sin fot där exakt samtidigt som han. Nu såg han på sina ensamma fötter och försökte minnas varje ord hon någonsin sagt.

De hade träffats en höst och de hade skiljts åt en höst. Han mindes telefonsamtalet som starkast vid den här tiden på året. Han hade varit arg under så lång tid för att sedan känna ilskan ersättas av sorg och ensamhet och den självdestruktiva tanken på vad han hade kunnat göra annorlunda. Allting hade varit så bra. Han hade vaknat lycklig och sett hennes lockar på kudden. Hjärtat slog inte ens i bröstet på honom, det bultade.

Kanske om han hade stigit upp och kokat kaffe, dragit ut på morgonens dis och föreställning om att det inte fanns någonting förutom vitt ljus utanför ytterdörren. Om han väckt henne senare än vanligt med kaffe och müsli. Om han hade legat kvar i sängen och sett på medan hon bytte kläder fem gånger, för att sedan själv klä på sig och gå ut genom dörren tillsammans med henne. Hålla handen. Göra någonting övernaturligt av varje gatsten. Då hade han kanske inte behövt komma hem till en tom lägenhet. För att sedan höra telefonen ringa.

Han mindes deras sista samtal. Hon hade vaknat precis innan han gjort sig i ordning för att gå. Med täcket kring kroppen hade hon kommit fram till dörren för att säga hejdå. Hon hade sträckt ut armarna för att rätta till slipsen och täcket föll till golvet. Han hade slagit sina armar runt hennes kropp och mumlat i hennes rufsiga hår att han helst ville stanna kvar i sängen med henne. Hon hade skrattat och pussat honom till hejdå. ”Vi ses ikväll”, var det sista han sa innan dörren stängdes.

Dagen nalkades. Dagen då han steg upp, såg lägenheten han inte hade brytt sig om på så lång tid, tog sin varma jacka och gick ut för att glömma när allt han egentligen gjorde var att komma ihåg. Han tvingade sig själv att ta vänster utanför porten. Hjärnan skrek nej men hjärtat ville plågas. Solen var just på väg upp men dimman hade inte lättat ännu. Ju längre hemifrån han kom desto fler tårar tycktes trycka bakom ögonlocken. Han blinkade och kunde inte längre hålla tillbaka dem.

Till slut kom han nästan fram till hennes arbetsplats. Hoppades att ingen skulle känna igen honom. Han ville inte prata med någon. Gick ett par kvarter längre in. Tills han fick syn på korsningen. Han kunde se henne framför sig. Hur hon väntade på grönt ljus och tittade på armbandsuret, som hon alltid gjorde när hon behövde stanna vid övergångsställen. Hur det redan var för sent när hon lyfte blicken igen och bara hann se bilen komma mot henne.

Tårarna strömmade nu. Han var tvungen att sätta sig ner. Han tänkte på allt han borde ha gjort annorlunda. Allting han borde ha sagt. På ringen som legat gömd i sockerkaret. Han undrade om det gått snabbt. Om hon hade haft ont. Vad hennes sista tanke var. Han mindes telefonsamtalet. Hennes mamma. Han mindes varje plågsam sekund sedan det telefonsamtalet men tiden med henne kändes som blott en dag. Alldeles för avlägsen. Han ville inte gå vidare. Han ville minnas allt men han ville glömma. Han levde inte. Han kunde se sig själv framför sig. Kinderna rosades när han var ute i kyla men hela hans insida var ett mörker.

Ända tills dagen blev till kväll satt han där och tittade på gathörnet där hennes liv tagit slut. Där hans liv tagit slut. Han kände inte kylan som för länge sedan letat sig in under jackan och som fått hans puls att sakta ner. Han kände ingenting.

Han visste inte vad klockan var när han till slut reste sig och började gå. Tillbaka åt samma håll som han kommit. Så fort han rörde på sig kände han hur sorgen och saknaden rörde sig med blodet i hans ådror. Ännu hade han inte vant sig. Han hade inga tårar kvar och huvudet kändes viktlöst.

Gatan var dåligt belyst. Han hade inga reflexer. Halvvägs över vägen träffades han av strålkastarljus. Han såg en bil komma emot honom. Det fanns tid att skynda, komma undan. ”Jag vill inte mer.”

Så han stod där. Mindes henne och alla hennes rörelser. Kände henne hos sig. Såg bilen komma närmare. Han var inte arg längre. Han kände inte sorgen. Hjärtat pumpade bara blod. Och sedan var det över.

Om att stå på Rådmansgatan och inte veta vad hjärtat vill.

Det är våra händer som är problemet. Det är de som smeker lätt över en kind och en arm eller smäller igen dörrar hårt, hårt, hårt.

Det är våra munnar som är problemet. Och vår förmåga att tala. Det är de som kysser fjäderlätt och hårt när vi vill och det är de som yttrar hårda ord som får ett hjärta att pumpa ut sorg i resten av våra 100 biljoner celler.

Det är kontroversen mellan våra hjärtan och hjärnor som är problemet. När hjärtat säger ja, ja, ja fast hjärnan säger nej. När vänsterbenet säger nej, nej, nej men högerbenet säger ja.

Och hjärtat vet. Vet vad som är rätt och förnuftigt men vi blir själviska. Våra hjärtan blir själviska. Vill, vill trots att det inte bör. Och ska, ska trots att gärningen inte finns. Eftersom psykisk smärta bara existerar i tolv minuter och resten är självförvållat. Som ett alldeles eget straff i en alldeles egen ensamhet för ett alldeles fel beslut. När vi väl har börjat kan vi inte sluta. Så visst har vi skäl att vara försiktiga, nogsamma.

Och vi blir stående på Rådmansgatan och vet inte riktigt vart vi ska gå med våra sorgliga, ensamma liv.

Jag gråter inuti. Tårar längs min ryggrad. Hela jag rasar, men det syns inte utanpå. Jag faller ihop utan dig, alla känslor rinner som nedför ett vattenfall av tårar och tar alla organ med sig. Jag är bara ett skal nu. Akta, jag har blivit ömtålig.

Jag vill inte gå någonstans. Jag står hellre här och känner hur jag inte längre vill andas. Känner bara hur hjärtat slår ett fåtal slag och bälgar ut känslor till resten av min kalla kropp. Men du får tiden att stanna och sorgen att skynda långsamt. När du är med vågar jag ta ett varsamt andetag. Du är luft. Hjälp mig andas.

Vart är det meningen att jag stoppa alla de här? Alla känslor som sitter där i segelklaffarna? De som förorenar mitt blod med vemod. Jag orkar inte stå här och dö, jag orkar inte längre stå här och leva.

Vi har vinter i våra hjärtan. Och nya leverfläckar men samma allergier och jag tycker fortfarande bäst om våren medan du alltid varit en sommarperson. Vi har nya kläder, men smakar fortfarande likadant. Vi är annorlunda men desamma. Det var länge sen du var så nära, som under mitt skinn, men du är ändå ingen främling.

Det är vi som är problemet. Och vår oförmåga att bestämma oss. Men det är ensamheten som är alternativet och det är ju åtminstone mindre kallt när man är två. Vi är så nära räddning nu. Snälla, släpp in mig igen, jag fryser. Stockholm blir så kallt på vintern. Det var svårt att se dig gå. Du smög ju inte precis, jag vet att du saknar. Jag vill att vi ska sakna. Kan vi stå stilla ett litet tag? Och andas kall vinterluft tillsammans?

”Jag tror att jag vill att du ska såra mig”, säger du. ”Jag tror att vi ska vara du och jag.”

Vi går från Rådmansgatan hand i hand och vet precis vad hjärtat vill.

Trasiga hjärtan och lastbilskatastrofer

Ibland tänker jag på sådana där bromsbanor som finns i alperna. längs med motorvägen i branta sluttningar finns det grusbanor så att lastbilar på flera ton ska kunna rädda sig själva och andra ifall det går så snabbt att man tappar kontrollen. Då är det bara att svänga upp på en sådan och bromsa, stanna, chilla galet utav bara helvete.

Sen kan man andas. Andas ut och in och veta att man just gjort sig själv och andra en tjänst.

Kärlek borde vara som en sådan där bromsbana. Det är nästan som en sådan ibland. Man rusar ner för backen med alldeles för tung last av farligt, explosiva ämnen såsom Förflutet, Melankoli och Hoppfullhet. Bekräftelsebehov, Rädsla, Tillgivenhet... Oavsett om man vill eller inte. Går det för snabbt nedåt borde man ha sådana där bromsbanor, en chans att stå stilla, tagga ner, chilla galet.

Hjärtat dunkar i farlig takt på vägen ner och man tappar nästan huvudet av känslosvall och yrsel. "åhnej, nu slår jag nästan kullerbytta ner istället!" Och den där lastbilen porträtterar den stora klumpen i magen, halsen, hjärtat som dyker upp när man lånar ut någonting fint och får tillbaka det trasigt.

Och just när man tror att det är kört, "okej, nu är det kört, nu krockar jag med någonting eller så ramlar jag ner för berget, nu gör det ont, nu har han lämnat i alla fall", då dyker bromsbanan upp. Räddningen. Jag väjer, svänger, kastar mig åt höger och ställer mig på bromsen. Och stannar. Bakom mig susar personbilar upp och ner som om ingenting har hänt. Vad vet de om fara och smärta och kärlek och bromsspår?

I lastutrymmet på bilen slutar det Förflutna och det onda bagaget att skaka och allt blir tyst. Det är nu man lägger sig under ett täcke med mönstrade lakan och dör lite grann till sorgsna låtar. Eller låtar där de får varandra i slutet. Och annat äckligt.

Kärlek är precis som en bromsbana i alperna. Man kämpar med tung last upp till toppen, kikar lite på utsikten genom vindrutan som då är täckt med döda flugor och annat med hjärnor stora som senapsfrön och obefintlig hjärnkapacitet. Man åker vidare. Nedåt. Det går snabbare och snabbare. Hisnande snabbt.

Kärlek gör en alltid ledsen i slutändan. Oavsett om man kör in på en bromsbana eller fortsätter ända ner i högsta fart. I den vår romantiska värld är vi alla lastbilsförare.

Pojkar är dumma

Varje gång hjärtat slår lite hårdare, lite snabbare, är det som om det aldrig hänt förr. Varje gång man faller för någon känns alltid som den första. Det är nytt, det är pirrigt, det är förväntan och förhoppning. Det är lycka, det är glädje, det är kyssar som aldrig riktigt känns nöjaktiga. Varje dag är av solsken, varje busschaufför möts av ett leende och en frånvarande blick.

Förhoppning vid varje samtal, varje sms, en längtan som varar tills den ersätts av saknad.

Varje gång man faller känns det som om det vore den första. Som om hjärtat aldrig slagit snabbare för någon annan, som om den där längtan är ny och främmande. Men landningen gör alltid lika ont. Den känslan glömmer man också. Trots att det egentligen är exakt samma. Han kom, han såg och han gick, samma väg som han kom.

Förväntan ersätts med ihålighet och förhoppning med hopplöshet. De där fjärilarna i magen klättrar uppåt och bildar en klump i halsen, hjärtat slår likgiltig varje slag i samma takt. Längtan blir till vemod och leende till tårar.

Såren läker. Innan de rivs upp igen.

Det hjälper inte hur många gånger det känns, naivt nog tränger kärleken sig på ännu en gång, eller är det vi som söker efter den igen och igen och igen? Vad händer om vi slutar leta? Om vi stänger in oss i vår egen cynism kanske lycka infinner sig ändå, man kan vara hel utan alla bitar på plats.

Men det går inte. För det smyger sig på. Viljan och längtan efter att fläta ihop både fingrar och ben med någon annan innan man somnar tätt, tätt intill. Och när det väl infinner sig, kanske det kommer vara värt tårarna, otillräckligheten och rådvillheten. Det kanske är värt alla dumma pojkar en dag. Det kanske till och med är värt väntan.

Cirkuspojken känner sig melankolisk

När det gäller den simpla frågan angående förhållanden tycks jag ha förvandlats till en sann cyniker. Jag gissar att man når en gräns då det naiva omdömet helt enkelt brister och ersätts av det osäkra, som i slutändan gömmer sig för att slippa möta verkligheten. För i grund och botten vill jag ju tro på kärlek och jag vill tro att det kommer att finnas någon som faller samtidigt som jag gör det. Det måste ju vara en fråga om tajming snarare än höga krav? Jag vill hålla fast vid tanken på att någon ska hitta mig, se mig, hålla mig och helt enkelt stanna tills våra hjärtan slår i samma takt. Cynikern har dock satt ner foten. Det är numera en annan visa, en annan resonemangsteori som på det stora hela går ut på att slå bort alla ömma tankar om en längtan alldeles för långt borta. Knappt hinner tanken tänkas förrän, *boom*, den slås bort.

Det är ironiskt när man som kärlekshatande cyniker upptäcker till sin stora förtret att just det man tror inte finns, är det som grundar praktiskt taget allt runt omkring oss. Kärlek, affektion och omtanke är ju något vi möts av mer eller mindre varje dag. Vänskap i sig bygger på alla tre och är inte det något vi finner varje dag, så säg? Det är just därför det är lätt för någon som slutat tro, likt vederbörande, att kärlek som vi efterfrågar är helt onödig. Jag saknar inget men jag längtar efter någonting som jag egentligen inte vet något om. Kan det kallas mänsklig intuition? Och egentligen vill jag inte ens längta längre; som jag redan kungjort, det är onödigt. Klarar man sig utan något innebär det att man inte behöver det, inte sant? Så nej, stryk längtan för den finns inte heller längre.

Vad är egentligen poängen med att ha någon som är förpliktigad att tycka om dig med eller utan smink, men som du spenderar timmar framför spegeln för eftersom den personens omdöme gör dig antingen självmedveten eller knäsvag. Eller båda två. Om vi i slutändan faktiskt träffar någon som tar sig igenom den taggiga barriären som vi byggt upp som skydd runt frusna hjärtan, hur stor är risken för besvikelse? Rädslan finns alltid redan innan hoppet. Vi vill tro, men vi vågar inte efter så många duster med fel och åter fel person. Jag är medveten om att jag nu låter som en frånskild fyrtiofemåring och för det ber jag till dig som läser om ursäkt. Jag är även medveten om att jag som tonåring borde vara för ung för att än ha insett att verkligheten inte speglas på film. Hur kommer det sig att bara de tragiska filmerna är baserade på sanna historier, medan kärlekshistorierna endast är anekdoter?

Och en desperat, fåraktig del utav mig kan inte låta bli att tänka att det måste bero på mig. Hur jag än kan vrida på tankarna, går det tillbaka till att det var på grund av mig som det gick i stöpet. Om jag verkligen var vacker, varför har då ingen sett det? Gör jag inte starkt intryck nog vid en första anblick för att någon ska vilja se vad som finns djupt inne i huvudet och i hjärtat hos mig? Jag är även här medveten om hur absurd och skrattretande detta är, eftersom jag vet att det inte är något fel på mig som en genuint trevlig person men tvivel är cynikerns bästa vän. Det är inte riktiga armar som håller om mig när jag vaknar, det är armar av självförakt och tillika tvivel. Innebär det att kärleken faktiskt är nödvändig, om än obehövlig för oss som lever i förnekelse om att den skulle finnas? Även om det är förnimmelsen av att den varit för oss är det som får oss att vara bittra.

Jag vill inte vara ensam men mitt dumma hjärta vill inte dela med sig.

Lycka. Känsla av djup glädje. Betyder även mindre betesäng.

Hon ville så hemskt gärna intala sig själv att hon var lycklig. Ännu hellre ville hon vara lycklig, få känna att bra saker var på riktigt. Att bra saker kunde hända vem som helst. Och att bra saker var bra.

Hon hade lärt sig att alltid ta vara på småsaker i vardagen. All form av bekräftelse sög hon upp som en svamp i ett desperat försök att få känna sig behövd, uppskattad och älskad. Småsaker betydde alltid, alltid mer för henne än för alla andra. Hon kände sig alltid otillräcklig och hon kände sig alltid ensam.

Hon hatade att be om saker, framför allt för att hon var livrädd för att få ett nej. Att bli nekad. Hon var rädd för att bli sviken och ensam kvar. Samtidigt kunde hon inte ta till sig kärlek. Hon var helt övertygad om att kärlek inte var till för henne. Hon menade varje vänligt ord som hon yttrade men hon trodde aldrig att motsvarigheten var äkta. En ren förolämpning mot de som hon levde för, krasst draget. De hon älskade mest var också de hon tvivlade på mest. Kanske för att de som skulle älska henne mest redan svikit så många gånger. Det var helt enkelt inte rättvist.

Hon lärde känna sig själv i mörkret. Hittade anledningar men inga lösningar. Inga som helst svar. Ibland vaknade hon och önskade att hon var åttio år istället för sjutton. Det skulle vara så skönt att redan ha levt. Att förhoppningsvis bara ha lyckliga minnen kvar. Lyckliga minnen och en massa fotografier. Ibland var det bara motvind.

Skuldkänslor var någonting hon kände nästan lika väl som bekräftelsebehov. Framför allt fick hon skuldkänslor av sina bekräftelsebehov. Hon hatade att be om saker men just att hon faktiskt behövde omtanke fick henne att känna dåligt samvete gentemot de som visade henne den.

Allting var ett fruktansvärt virrvarr under en skrämmande höst. Det var så enkelt att dölja allvaret i ett nästan obefintligt välbefinnande med hjälp av smink, kläder, leenden och skratt. De dagar hon inte ansåg sig vara realist tyckte hon om att låtsas som om hon levde i en film. Helst svartvit, då syntes inte alla defekter lika bra. Fick hon välja epok levde hon på femtiotalet. Det var minst sagt en underlig film.

I hennes liv fanns ingen Han. Den här historien har inte en hemlig ömsesidig önskan om en plats där allting bara handlade om hennes fingrar i hans hår och hans händer i hennes ryggslut. Det skulle aldrig gå så långt och hon skulle aldrig komma dit. Hon skulle antagligen aldrig lyckas släppa in någon Honom, av rädsla för att bli lämnad ensam. Det skulle krävas ett omåttligt tålamod och väldigt mycket nitroglycerin för att tränga igenom den mur av pansar som hon satt upp runt sitt ensamma, fega hjärta.

Hon hade alltid sagt att hon ville bli hittat, inte leta men om sanningen kom fram hade hon egentligen gömt sig så länge hon kunde minnas. Kärlek är inte till för alla och varför skulle hon förtjäna villkorslöshet egentligen?

Var tar egentligen livslusten vägen? När slutade hon vara så full av sprakande liv och glädje som lyste i ögonen och som fick alla andra att le tillbaka? Problem hade alltid kantat hennes väg och inte kan det väl vara så att man faktiskt får nog, att kropp och själ inte orkar mer? Framför allt kunde hon inte komma på hur hon skulle kunna bli glad igen. Egentligen saknades ingenting, det fanns en salig blandning av glädjeämnen och problem så mycket större än henne. När något av de där små glädjeämnena försvann krympte lusten att fortsätta lite mer för varje gång.

Hon hade tydligen vuxit upp för tidigt. Hennes behov av att ta ansvar gjorde henne irriterande för de människor som fick henne att vilja fortsätta. Hon skulle fortsätta. Hon hade lärt sig att man inte ger upp utan vidare och hennes ork tröt men det kunde ju ha varit så väldigt mycket värre.

Det blev vinter och tillvaron blev mörkare. Sedan lite ljusare. Helt klart en bergochdalbana. Och det ständiga virrvarret som inte ville lösas upp till dimma. Trots att dimma var allt hon såg. Så blev det april till slut.

Det blev april och hon slutade känna sig så fångad i sig själv. Parkhäng kan få vem som helst att glömma vad som finns bakom lyckta dörrar. Hon lärde sig att släppa på de krav om perfektion som hon bar med sig som en skugga av otillräcklighet. En dag vaknade hon av solen, klockan var knappt fem och hon kände sig tillräcklig. Hon frös inte av avskyn gentemot sig själv och hon somnade om med ett litet blygt men förnöjt leende på läpparna.

I maj kom den första sommardagen. Hon packade in sina destruktiva känslor tillsammans med de problem som hon inte kunde lösa, som inte var hennes ansvar, i en rosa matlåda. Den packade hon sedan in i en kartong som hon skickade till Kairo. Ingen retur.

Solen sken och lite av den sprudlande energi som hon glömt bort började synas igen. Hon kom på sig själv med att känna sig avslappnad för första gången på tio månader. Efter det grät hon i en vecka. Lättnad måste nog komma innan lycka. Det blev ett slags avslut och en underlig form av tillfredställelse. Egentligen hade hon alltid tyckt ganska bra om sig själv.

Nästa höst blev enklare. Då var världen grå och röd, inte svart. Då njöt hon av hösten och de världsliga problem som tyngde henne eftersom hela världen inte längre stod på hennes axlar. Lycka är nog ouppnåeligt eftersom ambition aldrig gör oss helt nöjda med tillvaron. Ambition var det som fick henne att orka. En strävan efter trygghet som inte tycktes finnas någonstans innan hon fann den i sig själv.

Det var en tidsparadox

Det var en tidsparadox. Det bästa av världar på ett sätt som är oförklarligt såhär i efterhand för utomstående tredjeparter. Allt hon visste var att hon lämnat England och en manodepressiv mor, med sorgen efter sin faders död och alldeles för få klänningar från det ljuva tjugotalet i bagaget. Allt han visste var att han lämnat allt, han hade velat ha någonting annat och föga visste han att han skulle hitta henne. Ingen av dem såg någonsin tillbaka.

Till en början bodde de i bilen. Det kändes smidigt fast de hade aldrig diskuterat saken. Att bo i bilen innebar helt enkelt att de sparade pengar och var tvungna att sova tätt, tätt intill varandra i baksätet varje natt. Hon älskade att ha fingrarna i hans hår, bak i nacken och han älskade att hon luktade så gott.

På det sättet reste de, körde runt utan mål genom Staterna och vände ut och in på varandra. Långsamt, för ingen av dem hade egentligen bråttom någonstans. Världen stod stilla och de hade gott om tid innan det var dags att möta verkligheten. Levde man bara en gång borde man göra det ordentligt. Det var det enda rätta.

De var bara två komplicerade själar som aldrig trott att livet kunde vara enkelt.

Han skulle aldrig glömma deras första dag tillsammans. Han hade just köpt bilen, en Volvo Amazon, på sextiotalet och sedan kört ner till trettiotalets Kalifornien. Han hade inget mål, ingen plan och förutom bilen hade han inte mycket i sin ägo och inte så mycket pengar kvar heller.

Han hade kört hela natten och stannade till för att äta frukost just när solen gick upp. Äggröra och bacon och för svagt kaffe för en-och-någonting-dollar upptog hans uppmärksamhet när hon kom in. Hennes skönhet var på inga sätt slående och just där och då var hon inte ens vacker; håret var slarvigt uppsatt och hon var osminkad men han kunde inte ta blicken från henne. Solen lyste upp hennes ansikte genom fönsterrutan, hon mötte hans blick och log snabbt. Jo, hon var vacker, i en omodern klänning från tjugotalet var hon enkel men påtagligt vacker. Plötsligt var han inte så hungrig längre.

Hon ställde ner sin slitna resväska och beställde in en kopp kaffe. Hon kände sig lyckligare än på väldigt länge trots att hennes plan tog slut här. Så hon hade tagit till USA och nu då? Hon kände inte en kotte och hade inte mycket kontanter kvar… En kaffekopp serverades framför henne, hon tittade upp och mötte hans blick igen. Han satt två bord bort iklädd en något skrynklig kostym och det låg en hatt bredvid honom. Återigen log hon artigt mot honom, en amerikansk gentleman personifierad vilket roade henne en aning. Det slog henne sedan hur hon själv måste se ut och rodnande sänkte hon blicken till det alldeles för svaga kaffet.

Vad det var som fick honom att gå fram till hennes bord visste han inte. Kanske var det att hon såg lika trött och glad ut som han kände sig eller att han helt enkelt inte hade någonting att förlora… Hennes brittiska accent överraskade honom men stärkte samtidigt hans intryck av henne. Hans artighet och amerikanska fick hennes hjärta att slå små volter och hon förbannade sin engelska blyghet. Han frågade om han kunde skjutsa henne någonstans och hon tackade ja.

Han lyfte in hennes resväska i bagageutrymmet på den fantastiska bilen medan hon imponerades av instrumentbrädan och sedan åkte de norrut. Han frågade vart hon skulle och hon svarade med ett skratt att hon egentligen inte visste. Hon slets mellan en sprudlande livsglädje och sitt återhållsamma engelska beteende. Hon beslutade sig för att släppa det sistnämnda och så började hon prata. Han förtrollades av henne, hennes ord, och hon hade blivit blixtförälskad i honom sedan hon sett hans klocka på högerarmen.

De körde hela dagen utan att egentligen veta vart de hamnade och när de stannade för kvällen hade de berättat sina livshistorier för varandra. Hon var öppen och ärlig; livet hade ibland varit en motvind men hon lyckades alltid se framåt och le igen. Det var en slags självbevarelsedrift, precis som hennes mörka humor, sa hon med ett skratt. Hon hade inte sagt någonting om sina föräldrar och han hade varit finkänslig nog att inte fråga. Hon hade frågat om honom också, fått reda på det förefintliga. Han hade svarat på alla hennes frågor utan att öppna sig för mycket. Han var inte förtegen men han hade många hemligheter. Han var inte lika naiv som hon.

De njöt av varandras sällskap och för varje stad de körde igenom kom någon av de på en ursäkt för varför han inte skulle släppa av henne. Istället köpte de mat med sig och körde längs motorvägen rakt mot ingenstans. När solen gått ner och himlen fyllts av stjärnor stannade de intill vägen och åt maten på motorhuven, hon tog fram en tröja ur bagaget men lämnade skorna på marken. Det var årets första sommarnatt.

Till sist frågade hon om bilen.

”Den är lite före sin tid, inte sant?”

”Jo”, svarade han, ”ungefär trettio år… sextiotalet, det är svårt att förklara…”

”Nej, jag förstår precis; jag har Madame Bovary i nytryck där i resväskan”, sa hon med en axelryckning.

Det var ologiskt, men de förstod varandra.

Han lutade sig tillbaka mot vindrutan med en suck, barfota och de översta knapparna i skjortan uppknäppta. Han sneglade lite på henne, håret skymde hennes ansikte och hon satt med benen i kors. Han tyckte att hon var väldigt vacker. Hon tog fram någonting ur fickan på tröjan och vred ansiktet mot honom.

”Jag träffade en ung man från Amsterdam under båtresan hit”, sa hon medan hon började rulla en joint på motorhuven. ”Röker du?”

”Nej”, svarade han, ”men någon gång ska ju vara den första, eller hur?”

Hon tände jointen, tog två bloss och andades ut ett moln av grå rök.

”Det här är bra grejer”, sa hon på grov brittiska när hon räckte över den till honom.

En halvtimme senare satt de kvar på bilen, tunga i huvudet. De hade tagit på sig skorna och kunde inte sluta fnittra. Hon låt med huvudet mot hans bröstkorg och han tvinnade en av hennes hårslingor mellan fingrarna. Ingen av de vågade röra sig.

Till sist började hon frysa och han reste sig för att ta fram sin kavaj ur framsätet och ge henne den. Han la den över hennes axlar och strök hennes hår bakom öronen. Han älskade hennes hår. Hon fascinerade honom; hon var så levande men samtidigt så medveten om sig själv och sin plats i världen. Hon mötte hans blick och han kände hur en ny slags hoppfullhet fyllde honom.

Morgonen därpå fortsatte de bilkörningen. De sa nästan ingenting och höll blickarna på vägen. Hon drog upp benen under hakan och tittade på honom lite i smyg. Lärde sig hans ansikte, hans linjer och drag. Man kan lära sig väldigt mycket från en persons ansikte. Hon hade lärt känna sina föräldrar mest genom att studera deras ansikten eftersom båda två varit ganska fåordiga när hon växte upp.

Hon försökte komma på någonting vettigt att säga men det verkade som om hon helt tappat förmågan att prata. Så råkade hon titta upp i taket och fick då syn på avtrycken från hennes röda skor. Hon kände hur fjärilarna flög omkring inuti och hon började fnittra. Han tittade på henne och flinade, tog sedan hennes hand och så var spänningen som bortblåst.

De sa fortfarande ingenting men båda två tänkte på kvällen innan. Hur han, efter att ha tänkt efter noga, kysst henne på motorhuven och hur de sedan hamnat i bilens baksäte. Knapparna från henne klänning låg någonstans mellan sätena nu… De hade knappt kunnat urskilja varandra i mörkret och ändå hade de inte somnat förrän solen börjat gå upp. De hade somnat utmattade i varandras armar under någonting som säkert hade kallats filt en gång i tiden och hon hade bara haft skorna på.

Nu var de båda trötta men lyckliga och de stannade och köpte kaffe. Hon såg över sitt yttre på frukostställets toalett och sedan åkte de igen. Fortfarande helt utan mål.

Och så fortsatte det. Varje natt upptäckte de nya saker hos varandra; hon fick gåshud på hela kroppen av kyssar i nacken, någonting som han fann väldigt underhållande. När natten var kylig och de var vakna i timmar, skrev de små meddelanden till varandra på de immiga fönsterrutorna innan de somnade med hennes huvud tätt intill hans hals och hans händer i hennes svank.

Ju fler nätter som gick, desto närmare henne ville han vara. Han var inte en sådan person som lätt blev kär, men långsamt insåg han hur djupt han började känna för henne. Hur bra det kändes och hur enkelt det var. Nästan lite för enkelt.

De pratade om drömmar också. Lämnade det förflutna där det skulle vara och såg framåt. Fortfarande utan att veta när de skulle nå det där Framåt. Hon berättade en morgon att hon precis kommit på vad hon ville bli. En morgon när de började köra som vanligt hade hon plötsligt kommit på vad hon ville få ut av livet.

”Jag vill bli inspicient”, berättade hon med ett nytt blänk i ögonen.

”Vad innebär det?”, frågade han och svängde för snävt i en kurva.

”Då har man ansvar för att allt löper som det ska i en teaterproduktion tillexempel”, svarade hon, ”man ser till att allt och alla är på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag tänkte kanske New York, Brooklyns kulturscen har jag hört är väldigt spännande att jobba med.”

”Då rattar jag väl dit”, sa han tyst.

”Nej, det är bara en dröm, ett alternativ”, skyndade hon sig att säga, ”just nu är vi ju på väg någon annanstans. Vad är din dröm?”

Han tänkte efter en stund.

”Jag vet inte riktigt. Jag tror att jag håller på att leta efter den”, sa han sedan.

De fortsatte prata, hon hade velat bli lärare som liten och han ville länge bli brandsoldat.

Bilen hade en radio med plats för kassettband från sextiotalet och han hade ett band med en enda låt. Den lyssnade de på om och om igen medan hus, städer, träd och fält susade förbi längs vägen. Tack och lov var den en modern låt, bara något år gammal och hon brydde sig inte ens om att fråga hur han lyckats få The Ink Spots på ett kassettband från 1963. Istället sjöng hon med och ibland stämde han in.”In my heart I have but one desire, and that one is you, no other will do…”

En dag när regnet slog mot rutan letade hon bland kanalerna på bilradion, det brusade av dålig mottagning men sedan hittade hon en låt från 1990-talet. De satt tysta och lyssnade på texten, på det för dem futuristiska oväsen som dykt upp ur ingenstans. Han tyckte att den var deppig, hon njöt i fulla drag.

I run up to the rainbow, girl

Just to pass it by

I'll never have a change of heart

I swore I'd never sing

I have no heart this one is gone

And now I wear the wings

You know I dreamed about you

For 29 years

Before I saw you

“Jag fyller år imorgon”, sa hon sedan och tittade ut genom fönstret.

”Vad vill du ha för något?” frågade han.

”En röd termos”, sa hon efter att ha tänkt en stund.

”Jag vet inte riktigt vad en termos är…” erkände han och hon tittade kärleksfullt på honom i smyg.

”Det är inte så konstigt”, sa hon, ”en termos är en uppfinning i rostfritt stål som behåller temperaturen på innehållet. Termosar kommer från åttiotalet fast grundar sig egentligen på en uppfinning i glad av James Dewar från Skottland, som dog för ungefär 10 år sedan.”

”Och du vill ha en sådan från åttiotalet?” frågade han.

”Ja, för då skulle vi kunna dricka kaffe på morgonen”, sa hon, ”jag vet hur mycket du tycker om kaffe.”

De åkte ganska länge men kom till åttiotalet redan nästa morgon. De gav sig ut på termosjakt så fort affärerna öppnat för dagen. I en liten affär med sportutrustning hittade de en röd termos för fem dollar som han köpte till henne. Hon sa att det var den finaste present hon någonsin fått och kysste honom till tack när de satt dig i bilen igen. De åkte tillbaka till trettiotalet med kaffe i termosen.

”Vad paradoxalt det här är”, sa hon och skrattade.

Ibland kom han på henne med att sitta och titta på honom. Då blev han alltid lite självmedveten och sa åt henne att sluta titta på honom. Hon slog ner blicken, bara för att höja den igen tio sekunder senare. Det var svårt att sluta titta på honom.

Han kom som vanligt på henne med att göra det men istället för att säga till henne tittade han tillbaka. I början blev hon också självmedveten. Men hon slutade inte titta. Hon var väldigt bekväm tillsammans med honom, hon älskade hans hår, hans ögon, hans armar. Hon älskade att han var snäll och rolig, att han alltid hade kostym på sig och att han släppt in henne i sitt liv. Hon älskade bilen. Ibland längtade hon efter en huvudkudde men hon älskade honom. Trots att hon visste att han inte skulle säga det tillbaka sa hon det till honom.

”Jag älskar dig.”

Han svarade inte. Han körde mot New York.

De körde förbi en skylt som informerade de om att de närmade sig. Han ville inte åka dit. Samtidigt så ville han det. Han älskade henne också, han visste bara inte hur han skulle säga det till henne. Han hade aldrig stött på kärlek som var så enkel och varför skulle den få vara det? Var det verkligen tillräckligt att han älskade henne och hon älskade honom? Han visste inte. Så han ökade farten lite till.

De kom fram till New York en dimmig morgon. Hon var rädd för att han skulle lämna henne. Hon var inställd på att han skulle det. Hon ville säga förlåt, rädda vad som nu fanns och sluta älska honom om det skulle förenkla allting. Hon ville inte möta verkligheten på andra sidan bildörren om inte han var med.

De körde till Brooklyn. De bodde i bilen en hel vecka utan att åka någonstans. De började tvivla på varandra men ville inte visa sig sårbara. Han undrade var han skulle ta vägen utan henne och hon undrade varför hon skulle klara sig i New York utan honom. De visste båda två att ingenting i livet var enkelt samtidigt ville de varandra väl. Såklart att hon ville att han skulle vara lycklig och vice versa. Om de behövde varandra för att vara lyckliga fanns det inget logiskt skäl till varför det inte skulle vara enkelt. Varför de inte skulle få vara lyckliga i varandras armar så länge de ville. Så länge de kunde. Men de var rädda. Hon trodde inte att han älskade henne och han tvivlade på om hon skulle stanna kvar med honom i verkligheten också.

En morgon klev han ur bilen utan att hon vaknade, han lämnade en lapp att hon inte skulle gå någonstans och sedan promenerade han runt i Brooklyn i jakt på svar. Skulle de kanske ha det enklare för sig på fyrtiotalet? Brooklyn var underhållande på morgonen, han kände någon form av hemtam känsla inför husen och ljuden som omgav honom. Hon fick honom att känna sig hel så varför skulle han inte stanna kvar?

Den kvällen låg de tätt intill varandra i baksätet och han berättade allt om sig själv för henne. Allt som han inte berättat dittills; var han kom ifrån, varför han köpt bilen, hur han givit sig av för att hitta vad det nu var som saknades. Han hade fortfarande ingen vision men han kände sig hemma i Brooklyn och hade alltid velat skriva en bok. Han anförtrodde henne alla sina hemligheter och hon berättade för honom om sina föräldrar. De somnade slutligen som vanligt i varandras armar och båda två kände lite lättare.

”Jag älskar dig”, sa han till henne när de vaknade på morgonen.

”Det visste jag redan”, sa hon och log.

De flyttade ut ur bilen, in i en takvåning med låghyra och avflagnad färg på väggarna. De hade bara olika koppar men en kaffemaskin från ett annat millennium värd att dö för. De behövde inte mycket för att vara lyckliga men med tiden fyllde de våningen med möbler, tavlor och gardiner som bara var deras. Hon blev inspicient, fick i början jobba med små teateruppsättningen i Brooklyns undre värld men ambitionen och hans stöd tog henne till sist till Broadway. Han pendlade till en början mellan trettiotalet och fyrtiotalet för att recensera filmer men sedan blev han advokat. De slutade aldrig vara kära i varandra och ingen av de tvekade, ingen av dem ville gå. De hade ofta sex i bilen för det gjorde det mer intressant, ingen av dem sov egentligen bäst i en vanlig säng.

Ibland kunde någon av dem tänka på hur det kunde vara så enkelt men svaret var nog tur. Det fanns ingen slump och det fanns inget öde. Det var ren och skär tur att de funnit varandra och ingen av dem tänkte någonsin släppa taget om den andra.