måndag 11 april 2011

Ljudet av hans hjärta som sprack

”Jag älskar inte dig.”

Och han kunde höra ljudet av hans hjärta som sprack. Hon också. Hon såg ner i marken och skrapade med skon i gruset, som om hon ville verka ångerfull men egentligen bara undrade hur länge hon behövde sitta där innan det var okej att resa sig och gå. Hon tänkte inte vända sig om.

Helst av allt ville han att hon skulle gå. Resa sig, stamma någon form av hejdå och sedan inte vända sig om, han heller. Han kände hur han föll, rakt nedåt och ingenstans fanns någonting att greppa, ingenting som dämpade hans fall. Han såg rakt framför sig och undrade hur länge hon skulle känna sig tvungen att sitta kvar så att han kunde släppa fram smärtan, den obeskrivliga värken av hans hjärta som i bitar rasade genom hela kroppen. Och det fanns inget slut.

De satt där. På bänken i allén. På platsen där de träffats för inte alls länge sedan. De satt tysta, undvek den andras blick. Han försökte harkla sig. Ett par gånger, för att se efter om rösten var stadig nog att ge henne tillåtelse att gå därifrån. Till sist reste hon sig. ”Jag måste gå hem nu”, sa hon. ”Klarar du dig?” Frågan gjorde honom rasande, samtidigt som det tröstade lite att hon var lika medveten som han om hur sårad hon gjort honom. Hur hon bara någon timme tidigare krossat hans hjärta och tillvaro, åsamkat honom någonting som ingen annan tidigare lyckats med.

Hon gick. Utan att se sig om. Rättade till väskremmen på axeln men hon vände sig inte om. Han hade hoppats att hon skulle göra det. Han satt kvar på bänken, ovetandes om hur mycket tid som passerade. Tid fanns inte längre, inte ens den kyliga nattluften fanns. Men när klockan slagit så pass mycket att bänken istället ockuperades av de alkisar han aktat sig noga för under sina barndomsår, reste han sig till sist. Han kände sig bortdomnad och började med tom blick gå hemåt.

Han behövde inte tänka. Han kunde inte. Hennes ord ekade i hans huvud; ”du är den underbaraste av alla, den finaste människa jag träffat… men… jag älskar inte dig.” Han hade egentligen anat det. Han hade valt att inte se det men nu var det uppenbart. Och det gick upp för honom att hon inte menat ett enda ord. Insikten fick det att rasa ytterligare inombords.

När han klev in genom ytterdörren gick luften ur honom. ”Hon älskar inte mig”, tänkte han. Det kändes som om hans hjärta var omslutet av en gigantisk hand som slöt sig, hårdare och hårdare. Det var svårt att andas och paralyserad av hennes ord som plågade honom lite mer varje gång han upprepade dem. Han gjorde det inte med flit, men det gick inte att sluta.

Hela natten låg han tyst och stirrade upp i taket. Kunde inte tänka en klar tanke och han torkade bort varje envis tår som lämnade de yttre ögonvrårna. Han ville berätta för någon. Beskriva hur det kändes och höra någon säga ”sådär är det för alla, det kommer bli bättre sen. Det kommer sluta göra ont”. Han hade ingen att ringa, ingen att vända sig till för tröstande ord som han egentligen visste inte skulle hjälpa. Ingenting skulle hjälpa. Det gjorde bara ont.

”Jag dög inte. Jag var inte bra nog åt henne. Varför hoppades jag ens? Jag försökte verkligen. Varför dög inte jag? Vad gjorde jag för fel?”

Han ville bara höra att allt skulle bli bra igen. Men det fanns ingen där.

Framåt småtimmarna, när solen börjat gå upp somnade han, utmattad av sitt tunga, trasiga hjärta. När han vaknade kändes det som en enorm kraftansträngning att stiga upp, som om han bar en tyngd på sina beniga axlar som snart skulle krossa honom.

Han kände ingen aptit på flera dagar. Ingen förstod vad som hänt. Han kände sig ensam. Vad hade han gjort för fel?

Det blev inte bättre, han hade hoppats att det skulle göra mindre om ju mer tid som gick. Han försökte verkligen låtsas som om han inte vadade omkring i sin egen hjärtesorg, inte visa att han hade föll ner från ett stup en vecka tidigare. Han föll fortfarande, det kändes som om det inte fanns något slut, någon landning.

Han drog med polarna ut på fester, skrattade åt alla torra skämt, drack den billiga ölen som om det inte fanns någon morgondag. Och andra flickor kom fram, hälsade, luktade gott men han såg inte deras ansikten. Han såg rakt igenom dem och påmindes gång på gång av hans bultande hjärta som inte längre satt ihop. Ingen annan skulle någonsin duga ändå.

Sedan dök hon upp. På en annan pojkes arm. De hälsade, hon gav honom en kram, halvt av medlidande och halvt av saknad. Åtminstone hoppades han det. Han gick därifrån. Ut i den kalla natten, hans uppgivna suck bildade vit ånga framför ansiktet. Han ignorerade undrande sms om vart han tagit vägen medan han lät fötterna gå som de ville. Plötsligt stod han vid deras bänk. Han sparkade på den. Han var arg; arg på henne och arg på sig själv och framför allt, arg på den andra jäveln som med sitt nöjda ansiktsuttryck dykt upp med henne på armen.

En vecka till gick han runt med sitt likgiltiga skådespel. Tänkte på henne istället för läxorna. Tänkte på henne istället för kommande helg. Och tiden gick så. Varje morgon var en koffeinkrävande inre kamp för att ens få t-shirten över huvudet. Han trodde aldrig att det skulle ta slut, känslan av att all luft pressades ur lungorna varje gång han gick från vertikal till lodrät position. Likaså, varje gång han i slutet av dagen la sig ner och andades ut, kände han de värkande slagen från vänster sida av bröstet. Hjärtat slog i alla fall fortfarande.

Han hade tappat räkningen på hur lång tid som hade gått. Snön hade i alla fall kommit sedan dess. Nu hade den nästan smällt. En fredagsmorgon vaknade han och kände ingenting. Bröstkorgen pressades inte ner mot madrassen och han hade lungorna fulla med luft. Ett fatalt leende skymtades i hans bleka ansikte när han satte sig upp. Ingenting gjorde ont. ”Jag älskar inte dig”, ekade hennes ord men ingenting gjorde ont.