I lived in a city sorrow built

Och sedan kom ännu en höst. Kall luft som gjorde det ännu svårare att andas. Han såg hur allting i ett sakta mak dog. Löven som tagit en sorgsen nyans och som singlade ner mot marken i ljuset från en gatlyckta när han kom hem om kvällarna. För varje gång han försökte hålla sig kvar i en rimlig verklighet blev det allt svårare.

Han var trött, hans kropp var trött. Trött på att spela teater, trött på att le, skratta, skämta, hålla uppe en fasad medan insidan av hans kropp blödde, rasade, skrek. Skrek i extrem smärta och panik som ensamhet leder till. Det hårda skalet och skådespelet var en slags tortyr. Ju ondare det gjorde på vänstra sidan av hans bröst, ju mer det brann inuti honom varje gång han slog upp ögonen för att återigen inse att hon inte var där, desto högre skrattade han i andras sällskap, desto bredare log han mot bekanta och främlingar.

Och alla frågade om han mådde bra. Ögonen svartnade för en sekund och i tanken skrek han att det var väl jävligt solklart att det inte var som det skulle, hur skulle han kunna må bra med den meteorstora sorg han var tvungen att bära på alla timmar av alla dagar!? Klart som blanka fan att han inte var okej, hon var ju inte längre kvar hos honom!, innan han log matt och med vänlig ton svarade att allting var så bra det kunde vara och att han bara var lite trött.

”Jag kan inte leva”, tänkte han en morgon när de mörklila ringarna under ögonen hade börjat skifta mot svart.

Han såg sig om i lägenheten som han inte längre brydde sig om. Några av hennes saker fanns fortfarande kvar, han visste inte ens hur lång det som gått sedan hon suttit vid köksbordet, där vid fönstret och läst. Hur han brukat titta på henne i smyg när han stått vid diskbänken och sett hur hennes ansikte spelade i takt med känslan i texten. Om kapitlet var sorgligt kunde han se det på hennes mungipor. Munnen var helt avslappnad men precis innan läppen blev till kind vred den sig i en liten skåra av medlidande. Det var diskret, som en skugga. Han såg den bara för att han tittade. Hon såg alltid ut så när hon led med någon annan. Om hon led själv var käken spänd och hennes ögon fyllda av sorg. Hon tyckte aldrig synd om sig själv.

Han såg åter på sin spegelbild. På det vrak som präglats av för lite sömn, för lite kärlek, för mycket självhat, för mycket saknad. Nu var det han som led och han tyckte synd om sig själv. ”Det finns ingenting kvar.”

Han var utled på att försöka fylla hålet hon grävt upp med mörka nätter och falska skratt. De hade ju träffats en höst precis lik den som nu bultade på dörren. Han visste inte hur han skulle orka. Hon fanns överallt. ”Det blev ju så när man växer ihop med någon annan”, tänkte han, ”att varje trafikljus blir mer än vad det egentligen är”. Varje gatsten blev en plats där någonting övernaturligt hänt för att hon satt sin fot där exakt samtidigt som han. Nu såg han på sina ensamma fötter och försökte minnas varje ord hon någonsin sagt.

De hade träffats en höst och de hade skiljts åt en höst. Han mindes telefonsamtalet som starkast vid den här tiden på året. Han hade varit arg under så lång tid för att sedan känna ilskan ersättas av sorg och ensamhet och den självdestruktiva tanken på vad han hade kunnat göra annorlunda. Allting hade varit så bra. Han hade vaknat lycklig och sett hennes lockar på kudden. Hjärtat slog inte ens i bröstet på honom, det bultade.

Kanske om han hade stigit upp och kokat kaffe, dragit ut på morgonens dis och föreställning om att det inte fanns någonting förutom vitt ljus utanför ytterdörren. Om han väckt henne senare än vanligt med kaffe och müsli. Om han hade legat kvar i sängen och sett på medan hon bytte kläder fem gånger, för att sedan själv klä på sig och gå ut genom dörren tillsammans med henne. Hålla handen. Göra någonting övernaturligt av varje gatsten. Då hade han kanske inte behövt komma hem till en tom lägenhet. För att sedan höra telefonen ringa.

Han mindes deras sista samtal. Hon hade vaknat precis innan han gjort sig i ordning för att gå. Med täcket kring kroppen hade hon kommit fram till dörren för att säga hejdå. Hon hade sträckt ut armarna för att rätta till slipsen och täcket föll till golvet. Han hade slagit sina armar runt hennes kropp och mumlat i hennes rufsiga hår att han helst ville stanna kvar i sängen med henne. Hon hade skrattat och pussat honom till hejdå. ”Vi ses ikväll”, var det sista han sa innan dörren stängdes.

Dagen nalkades. Dagen då han steg upp, såg lägenheten han inte hade brytt sig om på så lång tid, tog sin varma jacka och gick ut för att glömma när allt han egentligen gjorde var att komma ihåg. Han tvingade sig själv att ta vänster utanför porten. Hjärnan skrek nej men hjärtat ville plågas. Solen var just på väg upp men dimman hade inte lättat ännu. Ju längre hemifrån han kom desto fler tårar tycktes trycka bakom ögonlocken. Han blinkade och kunde inte längre hålla tillbaka dem.

Till slut kom han nästan fram till hennes arbetsplats. Hoppades att ingen skulle känna igen honom. Han ville inte prata med någon. Gick ett par kvarter längre in. Tills han fick syn på korsningen. Han kunde se henne framför sig. Hur hon väntade på grönt ljus och tittade på armbandsuret, som hon alltid gjorde när hon behövde stanna vid övergångsställen. Hur det redan var för sent när hon lyfte blicken igen och bara hann se bilen komma mot henne.

Tårarna strömmade nu. Han var tvungen att sätta sig ner. Han tänkte på allt han borde ha gjort annorlunda. Allting han borde ha sagt. På ringen som legat gömd i sockerkaret. Han undrade om det gått snabbt. Om hon hade haft ont. Vad hennes sista tanke var. Han mindes telefonsamtalet. Hennes mamma. Han mindes varje plågsam sekund sedan det telefonsamtalet men tiden med henne kändes som blott en dag. Alldeles för avlägsen. Han ville inte gå vidare. Han ville minnas allt men han ville glömma. Han levde inte. Han kunde se sig själv framför sig. Kinderna rosades när han var ute i kyla men hela hans insida var ett mörker.

Ända tills dagen blev till kväll satt han där och tittade på gathörnet där hennes liv tagit slut. Där hans liv tagit slut. Han kände inte kylan som för länge sedan letat sig in under jackan och som fått hans puls att sakta ner. Han kände ingenting.

Han visste inte vad klockan var när han till slut reste sig och började gå. Tillbaka åt samma håll som han kommit. Så fort han rörde på sig kände han hur sorgen och saknaden rörde sig med blodet i hans ådror. Ännu hade han inte vant sig. Han hade inga tårar kvar och huvudet kändes viktlöst.

Gatan var dåligt belyst. Han hade inga reflexer. Halvvägs över vägen träffades han av strålkastarljus. Han såg en bil komma emot honom. Det fanns tid att skynda, komma undan. ”Jag vill inte mer.”

Så han stod där. Mindes henne och alla hennes rörelser. Kände henne hos sig. Såg bilen komma närmare. Han var inte arg längre. Han kände inte sorgen. Hjärtat pumpade bara blod. Och sedan var det över.