Trasiga hjärtan och lastbilskatastrofer

Ibland tänker jag på sådana där bromsbanor som finns i alperna. längs med motorvägen i branta sluttningar finns det grusbanor så att lastbilar på flera ton ska kunna rädda sig själva och andra ifall det går så snabbt att man tappar kontrollen. Då är det bara att svänga upp på en sådan och bromsa, stanna, chilla galet utav bara helvete.

Sen kan man andas. Andas ut och in och veta att man just gjort sig själv och andra en tjänst.

Kärlek borde vara som en sådan där bromsbana. Det är nästan som en sådan ibland. Man rusar ner för backen med alldeles för tung last av farligt, explosiva ämnen såsom Förflutet, Melankoli och Hoppfullhet. Bekräftelsebehov, Rädsla, Tillgivenhet... Oavsett om man vill eller inte. Går det för snabbt nedåt borde man ha sådana där bromsbanor, en chans att stå stilla, tagga ner, chilla galet.

Hjärtat dunkar i farlig takt på vägen ner och man tappar nästan huvudet av känslosvall och yrsel. "åhnej, nu slår jag nästan kullerbytta ner istället!" Och den där lastbilen porträtterar den stora klumpen i magen, halsen, hjärtat som dyker upp när man lånar ut någonting fint och får tillbaka det trasigt.

Och just när man tror att det är kört, "okej, nu är det kört, nu krockar jag med någonting eller så ramlar jag ner för berget, nu gör det ont, nu har han lämnat i alla fall", då dyker bromsbanan upp. Räddningen. Jag väjer, svänger, kastar mig åt höger och ställer mig på bromsen. Och stannar. Bakom mig susar personbilar upp och ner som om ingenting har hänt. Vad vet de om fara och smärta och kärlek och bromsspår?

I lastutrymmet på bilen slutar det Förflutna och det onda bagaget att skaka och allt blir tyst. Det är nu man lägger sig under ett täcke med mönstrade lakan och dör lite grann till sorgsna låtar. Eller låtar där de får varandra i slutet. Och annat äckligt.

Kärlek är precis som en bromsbana i alperna. Man kämpar med tung last upp till toppen, kikar lite på utsikten genom vindrutan som då är täckt med döda flugor och annat med hjärnor stora som senapsfrön och obefintlig hjärnkapacitet. Man åker vidare. Nedåt. Det går snabbare och snabbare. Hisnande snabbt.

Kärlek gör en alltid ledsen i slutändan. Oavsett om man kör in på en bromsbana eller fortsätter ända ner i högsta fart. I den vår romantiska värld är vi alla lastbilsförare.

Pojkar är dumma

Varje gång hjärtat slår lite hårdare, lite snabbare, är det som om det aldrig hänt förr. Varje gång man faller för någon känns alltid som den första. Det är nytt, det är pirrigt, det är förväntan och förhoppning. Det är lycka, det är glädje, det är kyssar som aldrig riktigt känns nöjaktiga. Varje dag är av solsken, varje busschaufför möts av ett leende och en frånvarande blick.

Förhoppning vid varje samtal, varje sms, en längtan som varar tills den ersätts av saknad.

Varje gång man faller känns det som om det vore den första. Som om hjärtat aldrig slagit snabbare för någon annan, som om den där längtan är ny och främmande. Men landningen gör alltid lika ont. Den känslan glömmer man också. Trots att det egentligen är exakt samma. Han kom, han såg och han gick, samma väg som han kom.

Förväntan ersätts med ihålighet och förhoppning med hopplöshet. De där fjärilarna i magen klättrar uppåt och bildar en klump i halsen, hjärtat slår likgiltig varje slag i samma takt. Längtan blir till vemod och leende till tårar.

Såren läker. Innan de rivs upp igen.

Det hjälper inte hur många gånger det känns, naivt nog tränger kärleken sig på ännu en gång, eller är det vi som söker efter den igen och igen och igen? Vad händer om vi slutar leta? Om vi stänger in oss i vår egen cynism kanske lycka infinner sig ändå, man kan vara hel utan alla bitar på plats.

Men det går inte. För det smyger sig på. Viljan och längtan efter att fläta ihop både fingrar och ben med någon annan innan man somnar tätt, tätt intill. Och när det väl infinner sig, kanske det kommer vara värt tårarna, otillräckligheten och rådvillheten. Det kanske är värt alla dumma pojkar en dag. Det kanske till och med är värt väntan.