När det gäller den simpla frågan angående förhållanden tycks jag ha förvandlats till en sann cyniker. Jag gissar att man når en gräns då det naiva omdömet helt enkelt brister och ersätts av det osäkra, som i slutändan gömmer sig för att slippa möta verkligheten. För i grund och botten vill jag ju tro på kärlek och jag vill tro att det kommer att finnas någon som faller samtidigt som jag gör det. Det måste ju vara en fråga om tajming snarare än höga krav? Jag vill hålla fast vid tanken på att någon ska hitta mig, se mig, hålla mig och helt enkelt stanna tills våra hjärtan slår i samma takt. Cynikern har dock satt ner foten. Det är numera en annan visa, en annan resonemangsteori som på det stora hela går ut på att slå bort alla ömma tankar om en längtan alldeles för långt borta. Knappt hinner tanken tänkas förrän, *boom*, den slås bort.
Det är ironiskt när man som kärlekshatande cyniker upptäcker till sin stora förtret att just det man tror inte finns, är det som grundar praktiskt taget allt runt omkring oss. Kärlek, affektion och omtanke är ju något vi möts av mer eller mindre varje dag. Vänskap i sig bygger på alla tre och är inte det något vi finner varje dag, så säg? Det är just därför det är lätt för någon som slutat tro, likt vederbörande, att kärlek som vi efterfrågar är helt onödig. Jag saknar inget men jag längtar efter någonting som jag egentligen inte vet något om. Kan det kallas mänsklig intuition? Och egentligen vill jag inte ens längta längre; som jag redan kungjort, det är onödigt. Klarar man sig utan något innebär det att man inte behöver det, inte sant? Så nej, stryk längtan för den finns inte heller längre.
Vad är egentligen poängen med att ha någon som är förpliktigad att tycka om dig med eller utan smink, men som du spenderar timmar framför spegeln för eftersom den personens omdöme gör dig antingen självmedveten eller knäsvag. Eller båda två. Om vi i slutändan faktiskt träffar någon som tar sig igenom den taggiga barriären som vi byggt upp som skydd runt frusna hjärtan, hur stor är risken för besvikelse? Rädslan finns alltid redan innan hoppet. Vi vill tro, men vi vågar inte efter så många duster med fel och åter fel person. Jag är medveten om att jag nu låter som en frånskild fyrtiofemåring och för det ber jag till dig som läser om ursäkt. Jag är även medveten om att jag som tonåring borde vara för ung för att än ha insett att verkligheten inte speglas på film. Hur kommer det sig att bara de tragiska filmerna är baserade på sanna historier, medan kärlekshistorierna endast är anekdoter?
Och en desperat, fåraktig del utav mig kan inte låta bli att tänka att det måste bero på mig. Hur jag än kan vrida på tankarna, går det tillbaka till att det var på grund av mig som det gick i stöpet. Om jag verkligen var vacker, varför har då ingen sett det? Gör jag inte starkt intryck nog vid en första anblick för att någon ska vilja se vad som finns djupt inne i huvudet och i hjärtat hos mig? Jag är även här medveten om hur absurd och skrattretande detta är, eftersom jag vet att det inte är något fel på mig som en genuint trevlig person men tvivel är cynikerns bästa vän. Det är inte riktiga armar som håller om mig när jag vaknar, det är armar av självförakt och tillika tvivel. Innebär det att kärleken faktiskt är nödvändig, om än obehövlig för oss som lever i förnekelse om att den skulle finnas? Även om det är förnimmelsen av att den varit för oss är det som får oss att vara bittra.
Jag vill inte vara ensam men mitt dumma hjärta vill inte dela med sig.
